Aftonbladet – 17 oktober 1872, sida 2

deras promenad och lutade sig tungt emotl balustraden. i Frank, huru är det med dig? frågadel; Ellen oroligt. ; Det är ingenting, min älskade, ingenting, svarade han efter några ögonblick. Jagl har ännu inte fullt kterfått mina krafter, och den ringaste ansträngning verkar ofördelaktigt på mig. Jag fruktar, tillade han med ett svagt leende, att ditt berömvärda försök i dag måste bli ogjordt. Jag är viss på att jag ej skulle vara i stånd till att gå ända ned till södra parkgrinden, äfven med den belöning i perspektiv, med hvilken du lockar mig. Naturligtvis sade jag så blott på skämt, svarade Ellen. Jag glömde för ögonblicket buru kraftlös du är; det är långtifrån mig att vilja öfvertala dig till en ansträngning, som kunde vara dig plågsam. Ett visst tväng hade lagt sig öfver hela hennes väsende, som Frank icke underlät att observera. Ellen hade i hela sitt lif fonnit det omöjligt att maskera uttrycket i sitt ansigte eller i sin röst. Af den blick de vexlade, de ord som talades, insåg Frank i ögonblicket att en pinsam känsla hade bemäktigat sig henne. Så var det ock. Förhållandet advt nu för andra gången hennes trolofvade betagits af maktlöshet och fasa vid mrs Bradstocks namn, hade väckt hennes misstroende. Men Frank hann icke komma öfverens med sig sjelf, om han skulle fråga henne öppet hvad som framkallat hen: nes förstämning, förrän molnet i Ellens ansigte åter var försvunnet och hon sade med sin vanliga glada röst: När skall jag någonsin lära mig vara förståndig? Huru tanklöst af mig, att tala med dig om mrs Bradstock! Du känner henne ju, Frank; och som du såg henne un