Aftonbladet – 16 oktober 1872, sida 2

franska gränsen Mamt med jernväg färdats till Montereät, hvarifrån de begifvit sig tilå slottet Millemont, som eges aff. d. minister Maurice Richard. Afsigten med prinsens ech prinsessans resa var att välja en uppfostritigsanstalt för deras söner.. Till slot tet Millemont anlände snart polisagenter med en befallning från inrikesministern, enligt hvilken prins Napoleon utvisades ur Frankrike, emedan han inkommit dit utam regeringens tillstånd och försedd med ett påss, som var tutfärdadt endast för ett bestämdt fall. Härpå svarade prins Napoleon, att ingen lag berättigade till ett sådant steg, då han icke gjort sig skyldig till någon förbrytelse och var fransk medborgare. KRouher, som infunnit för att uppvakta prinsen, hvilket sannolikt gifvit anledning till den uppgiften, att pring Napoleon vistats hos den förre kejserlige statsministern, anmärkte till polisagenten, att denne icke kunde ötföra ett dylikt uppdrag i ett i belägringstillstånd varande departement, hvilket agenten erkände, Prins Napoleons 8edermera uppsatta protest mot regeringens tilltag offentliggöres af Gaulois. I protesten betonas, att prinsen med sin gemål kommit till Fränkrike på en inbjudning af sin vän Maurice Richard och i egenskap af familjefader, att han är fransk medborgare, medlem af ett franskt generalråd, försedd med ordentligt pass, som blifvit utfärdadt den 15 Oktober 1871 på regeringens i Versailles befallning och viserats på flere ställen af franska agenter. Vidare yttrar prinsen i sin protest, att ingen lag har belagt honom eller prinsessan med landsflykt. — I det permanenta utskottets förut nämnda sammanträde blef äfven fråga om prins Napoleons utvisande. Thiers yttrade, att kejsar rens kusin utan regeringens tillstånd vistades i närheten af Paris hos en enskild person. Thiers tillade: Ingen speciel dch uttrycklig lag berättigar oss till detta steg, men det existerar två beslut af nationalförsamlingen, genom hvilka den förra dynastier afsättes. Detta betyder att Frankrike stör ter bort från sig en dynasti, som icke längre regerar, men som gör anspråk på att ännu göra det, Vi hafva visat oss höflige mot de medlemmar af familjen Bonaparte, hvilka icke hysa några fiendtliga afsigter. En prinsessa (Mathilde) har under 18 mänadex vistats i Frankrike på sitt hedersord, och vå hafva icke baft något skäl till missnöje deröfver. Då prins Napoleon förlidet år önskade deltaga i generalrådet på Corsica, erhöll han vårt tillstånd att resa dit. Sedan dess har han med vår tillåtelse passerat Frankrike på resa till England. Men denna gång har han icke begärt tillstånd och har kommit på ett misstänkt sätt. Detta har gjort till vår skyldighet att uppfordra hoInom att oförtöfvadt lemna landet. Beslutet har blifvit enhälligt fattadt af hela ministeren. Jag åtager mig personligen ansvaret för denna befallning, intill dess nationalförsamIgen ånyo kan samlas. Den legitimistiske I deputeraden Kergorlay ansåg, att regeringen hade handlat öfveriladt, och att det icke förefunnes någon orsak att vidtaga dylika utomordentliga åtgärder, men Thiers lupprepade ånyo 1 en retad ton, att han enmsam ville bära ansvaret. Väl vore prins I Napoleon ingen farlig person, men hans närI varo kunde likväl föranleda oroligheter. De liberale protestanternesi IFrankrike opposition motden trosbekännelse, den senaste protestantsynoden i Paris beslöt att påtvinga församlingarna och deras lärare, griper alltmera omkring sig. Ett anmärkningsvärdt förhållande är att denna kyrkliga rörelse går hand i hand med I den politiska agitationen för nationalförsamllingens upplösning. I spetsen för denna I blandade rörelse stå öfverste Denfert, BelI forts försvarare under senaste kriget, och den berömde frisinnade predikanten Colani, f. d deputerad för Strasbourg och redaktör laf Revue de Theologie. I staden Saintonge anslöt sig till dem en f. d. medlem af nar nationalförsvarsregeringen, Eugene Pelletar, och höll ett mot den protestantiska ortodoxien riktadt föredrag. Derifrån begåfvo de sig till staden Royan, der mer än tusen I protestanter samlade sig på den protestantiska skolans gård. TIsynnerhet öfverste Denfert framkallade en stormande entusiasm, Idå han betecknade nationalförsamlingen i Versailles såsom Frankrikes största onda Toch förutsade att den snart skulle taga ett skymfligt slut. Anmärkningsvärdt är, att nästan alla franska protestanter — äfven de konservative eller ortodoxe, Guizot inI begripen — erkänna republiken säsom en Inationel nödvändighet, men med den skilnaden, att under det de sistnämnde i allmänhet omfatta den konservativa republiken, Ide frisinnade protestanterne deremot utgöra Iden mest intelligenta delen af det radikalt TIrepublikanska partiet. Både öfverste DenIfert och Colani tillhöra med lif och själ Iden radikala venstern. På detta håll arbetar man framför allt för folkundervisninI gens höjande och för inrättandet af skolor, li hvilka ingen konfessionel religionsundexI visning meddelas lärjungarne. I denna rikt ning verkar äfven pastor Pressens6, hvilken ltilihör den mera moderata delen af de or. todoxe protestanterne. Han och hans fru ha i Paris för någon tid sedan grundlagt konI fessionslösa flickskolor, i hvilka kostnads: Ifri undervisning meddelas. För samma änI damål har en generalskolsocietet bildat sig, hvilken i hvart och ett af Paris 20 arrondissementer grundlägger en konfessionslös flickskola. Den radikalt-republikanska röIrelsen i Lyon slår in i samma riktning. I Det demokratiska partiet derstädes koncenItrerar nu sina ansträngningar på skolfräIgorna — hufvudsakligen på inrättandet af kostnadsfria och konfessionslösa skolor.