Aftonbladet – 15 oktober 1872, sida 2

den led, ju flera mil som tillryggalades. Allt hvad som i åkdonet var af trä, föreföll nästan begåfvadt med rörelseförmåga, för att då och då kasta sig framåt och tillfoga de resande oförmodade, hastiga knuffar på armbågar, axlar och knän, under det att de vid tvära knyckar kastades af och an vid den ursinniga farten. Än ljöd det gälla skriket från tendern, då den rusade in i en svart, fuktig -tunnel, från hvars sidor bantågets alla ljud och stämmor tusendubblade genljödo i ett utdraget, fasansfollt erescendo af döfvande tjut; än hördes ett skarpt metallklart hamrande, då någon jernbro passerades, så åter det hastiga; dofva ljudet då bantåget passerade under. en vat tenledning, derpå ett gnisslande, skärande läte då man nalkades en station och farten saktades. På detta vis fortgick det hela dagen. Öfver taken ibland, då man kunde titta in genom fönsterna i eländiga rum, der våta kläder voro upphängda på ett streck från vägg till vägg och der: karlavulna qvinnor grälade vid tvättbaljorna; ibland säg man in i ännu fattigare kyffen, der febrar herrskade och der arma uslingar kastade sig af och an på sin halmbädd, eller hade man smala gator under sig, hvarest barnen lekte bland sophögarna;, så kom man till de sista husen i staden, der gäspande pojkar öppnade fönsterluckorna och kippskodda tjenstflickor stodo i portarne, skuggade ögonen med handen och tittade efter det förbiilande tåget med halfvaken undran. Nu ut på det fria landet, förbi arbetarne ute på åkern, förbi förpaktargårdar, hvilka liksom öar i sjön, lågo midt uti haft af va jande sädesfält, förbi lunder af gamla, präktiga träd, öfver hvilka kajor långsamt sväfvade i Inften och besvarade lokomotivets