Aftonbladet – 14 oktober 1872, sida 2

rugae uviuKen uag SVI Neist Kan törorsaka f, anska betydande politiska förvecklingar,u orde det vara af intresse för våra läsarelg tt erhålla en öfversigt af hennes uppkomstd ch utveckling och begagna vi oss dervid aflq len historik öfver densamma, som Times lr pecielle Paris-korrespondent lemnar i ettp f sina senaste bref. t I Maj 1863 ankommo en fransman och en y talienare till Engastirias vik och begåfvoln ig upp på de nakna kullar, hvilka bilda!g Atticas södra udde. De vororepresentantert ör tvenne betydande handelshus i Marseille, ä wvilka egde stora-grutveverk i såväl Spanien t som på Sardinien, och kommo för att under-y söka de gamla bly-, zinkoch antimonium-; ager, hvilka redan under Pericles tid blif-le vit bearbetade med stor framgång. Vid un sg lersökning af grufvorna funno de båda in-l1 ;eniörerne, att blotta qvarlefvorna efter def äldre tider bedrifna brytningarne egde det c största värde och satte sig genasti beröring s med kommunalmyndigheterna i byn Laurium ; för inköp af grufvorna. De funno visserligen ; att byn låg i process med regeringen-angår , ende eganderätten till en del af grufvorna, ; men inköpte emellertid byns obestridda an-, del till stor glädje för invånarne. Grekiska , regeringen tillförsäkrade det af italienare och fransmän bildade bolaget besittningsrätt : till grufvorna oberoende af processens ut-: gång, mot det att detsamma erlade 10.8001 francs till statskassan, hvilket äfven skedde. Sedan bolaget af provinsens guvernör erhållit rättighet att bruka grufvorna, börjades genast arbetet. Resultatet öfverträffade de djerfvaste förhoppningar. En stad på 3000 invånare uppstod inom ett par år vid viken och trakten kring grufvorna blef en af de mest välmående i Grekland. Bolagets framgång yuppväckte i lika hög grad regeringens och åtskilliga stråtröfvares afundsjuka. En af de sistnämnde vid namn Kytzos, som kallade sig furste af Attika, fordrade 150,000 francs af bolaget för att lemna det i fred, ehura han blef mördad innan han hunnit sätta sina hotelser i verkställighet. Slutligen rådde den allmänna förbittringen mot bolaget, som gjorde så goda affärer, en sådan höjd, att regeringen måste föreslå och låta antaga en lag, hvarigenom allt slagg och affall från tidigare brytningar förklarades för regeringens egendom; hvarjemte lagen erhöll retrospektiv verkan, så att bolaget icke endast lades att för framtiden betala en omåttlig skatt, utan äfven skulle erlägga 2.000.000 francs i skatt för de åtta år, under hvilka de före lagens antagande brukat grufvorna. Bolaget vägrade naturligtvis att gå in härpå och italienska och franska regeringarnas diplomatiska agenter ansågo sig föranlåtna att uppträda till skydd för sina landsmän mot dylika prejerier. Grekerne höllo emellertid hårdnackadt i sig och detta så mycket ner som de officiella rapporterna uppskattade Lauriumgrutfvorna till ett värde af en milliard franes. Då Frankrikes makt och inflytande genom det senaste kriget så ansenligt förminskats, trodde sig bolaget icke längre kunna i trygghet fortsätta arbetet, utan erbjöd sig slutligen att för 14,000,000 francs försälja till grekiska regeringen hvad den sistnämnda uppskattat till en milliard. En öfverenskommelse i detta hänseende uppgjordes med premierministern Komundoros, och han lofvade att framlägga ett lagförslag somauktoriserade detta köp slut. I sista ögonblicket trodde han sig emellertid finna att ett sådant förslag icke skulle gå igenom och ville då uppskjuta dess -framläggande. Konungen ville icke tillåta ett sådant löftesbrott, och Komundoros — hellre än att möta ett oundvikligt nederlag — beslöt att afgå. Han efterträddes af Deligeorgis, som skrifvit en inlaga i hvilken han försvarade ofvannämnda lag angående statens rätt till malmaffallet och skatten på brukningen och återkallade sin. företrädares aftal. Han har sedermera föreslagit lagens upphäfvande och frågans pröfning af domare; men detta är en uppenbar orimlighet, emedan tvisten endast grundar sig på en lag, som icke då skulle existera — hvadan sjelfva frågan skulle förfalla. Emellertid börja både franska och italienska regeringarna att förlora tålamodet. Grekiska regeringens handlingssätt låter icke moraliskt rättfärdiga sig; men man försöker att se sig till godo bäst man kan, emedan de europeiska förvecklingarna äro sådana, att man kan tro, att en brytning — vore det än för den obetydligaste sak — i Orienten skall blifva en gnista, som till Hennes fördel kan uppblågas ii låga. Det kan icke betviflas, att för fem är sedan Frankrike icke en enda dag skulle ha tålt åtgörandena af de grekiska kabinetter, hvilka efter hvarandra lidit skeppsbrott på Laurium-frågan; men äfven nu gifves det en gräns för Frankrikes tålamod, och den italienska regeringen har höjt sig till en position af sådan europeisk betydenhet, att hon icke torde vara obenägen att begagna sig af det sålunda sig erbjudarde tillfället att med stark hand göra sina rättmätiga anspråk gällande. Den af oss förut omnämnda kongressen i Eisenach, hvars förhandlingar ext 7 dennes, öppnades af ordföranden Schmoller med E 1 tas som I alisternes pra I hvilke va Vara alintresse äfven Schmollers anförande