Aftonbladet – 14 oktober 1872, sida 2

vida mera! sade mr Pentweazle i det han hoppade af ilska på stolen och tittade upp i Grograms ansigte, som en retad sparf; ni torde komma att tycka er förlora mera, då ni blir äterförd till Hobart Town. Ni, dumma åÅsna, med en Hblåntotte i hufvudet, i stället för bjerna! Har jag inte från början bevisat er omöjligheten af att ni kan uträtta något utan mitt bistånd? Har jag ej just nyss visat er att den sväraste delen af hela affären är hvad jag har att göra sedan skatten väl kommit i vära händer, Och den svärigheleten hade ni inte ens tänkt på! Hur kan ni då inbilla er att utan min hjelp kunna realisera guldet och juvelerna? Nå nå, ni behöfver väl inte taga det så häftigt, sade Grogram helt höfligt, synbart alldeles kufvad af den lille mannens vilda utbrott. Taga det så häftigt! — jag är led vid alltihop! sade mr Pentweazle, Jag har haft alldeles nog med besvärligheter, omkostnader och käbbel för den här saken, Jag vet väl andra medel att förtjena pengar — inte så mycket på en gång, kanske, men rätt bra i alla fall, och jåg tar min hand ifrån er; ni får hjelpa er sjelf så godt ni kan. Nå, men så hör nu på, sade Grogram helt ängslig, jag vill ju säga er -platsen — jag vill verkligen — nu genastgöra det Nu, i detta ögonblick, befallde den lille mannen; flux! Han höjde sig på tåspetsarne och sträckte upp sitt exa öra till Groögram, söm böjde) ned sitt bufvud till honom. Godset finnes långt härifrån; ja, hundratals mil. Meå det är välvändå i England? hviskade mir Peitweazle, som kände sig vara på Väg att svimma. Ja, nog är deti England, men ändå långt härifrån — nere i Cornwall. Ni har vär hört talas om Cornwall? Ja, ja, sade Pentweazle, färdig att qväfvas af otålighet. Vidare!