Aftonbladet – 14 oktober 1872, sida 2

jag vill, är att ni och jag som vänner och kompanioner, det vi ock äro, skola arbeta remensamt. Ni anser att allt som behöfver göras, nu är gjordt; ni tycks inte ha någon tanke på alla de svårigheter som ännu återstå från den stund dä jag får veta hvar skatten finns, tills vi, inte blott bemäktigat oss den, utan realiserat densamma. Realiserat! Tänk efter meningen af det ordet! Af hvad jag erinrar mig af tidningarnes berättelser då tillgreppet gjordes, bestod det inte uteslutande af gyldmynt, som vi utan den ringaste svårighet kunde taga upp och använda. Der funnos några hundra sovereigns, inföll Grogram. Så mycket bättre för oss! Men hundratal är ej mycket, då frågan gäller tusenden, sade mr Pentweazle och gnnuggade förnöjd ränderna vid blotta ljudet af sistnämnda ord. Hvad mera finns der? Jo, en hel hop guld i stänger och en nyckenhet juveler. Guldstänger och juveler!skrek den lille nannen; och ändå kan ni tala om att det nte är någon brådska! Men huru i all verlden menar ni då, att vi i hast skola unna realisera guldet och juvelerna? Det sar en ganska läng tid att få igen något ;å när deras verkliga värde, och ändå talar i om att det inte brådskar! Jag för bekänna, att jag inte har tänkt Då detta, sade Grogram. Naturligtvis!inföll den förre; det är? ngen nödvändighet för er att tänka; detta ir min andel af affären, er är att precist röra hvad jag tillsäger om. Och nu säger ag er på fullt allvar, att ni ej läuvgre får Iröja med att upplysa mig om hvar godset som ni kallar tet, ligger. Jag tycker inte alls om att yppa det för r, sade Grogram snäsigt. Hvad säger ni? skrek Niklas Pentveazle. Jag tycker det är liksom jag skulle förora för mycket, sade Grogram. Ni skall komma att tycka er förlora ännu