Aftonbladet – 12 oktober 1872, sida 3

denna välkomna företeelse. En gammal knekts minnen. Stockholm, Ivar Heggströms boktryckeri, 1872. Det är ett mycket originelt arbete, som med detta lilla originalarbete bjudes allmänheten. Det torde höra till ovanligheterna att en person, begåfvad med iakttagelseförmåga, qvickhet och ledig stil dröjer till sitt ättionde år, innan han åtminstone offentligt gör sin litterära lärospån. Än ovanligare torde det vara, att ett visst litterärt rykte redan då tillhör hans namn, vunnet af hans hustru och i synnerhet af en son, hvars humoristiska skriftställareverksamhet för ett parsår sedan på ett allt för tragiskt sätt afbröts. Men ovanligast är otvifvelaktigt att en åldrings minnen från ungdomstiden äro skildrade med sådan hurtighet och naiv friskhet, att man skulle tro dem flutna ur en ynglings penna. Dock icke från en nutidens ynglings med hans halft blaserade kriticism och ytterst städade sätt både att se och återge saker och ting. Nej, det är en yngling från den åldrige författarens egen ungdom, rask, road af allt, ej så synnerligen förfinad till sitt språk, men me ädla, till och med litet ridderliga instinkter. som vi här lära att kärna. Men på samma gång märka vi att förf. under sin långa lefnad lärt mycket och långt ifrån stannat vid sin ungdoms uppfattning, ty i de flesta humanitetsfrågor yttrar han tankar, som för sextio år sedan icke rymdes i någon knekts hjerna. Någon gång, ehuru ytterst sparsamt, hörs han också litet otåligt gnata öfver den nya tiden med dess myckna resonnerande och politiseraude, som man ej visste af i hans ungdom, då grundsatsen var att lyda sin kung och stå der man blef stäld. Såsom namnet antyder, är det inga fantasifoster, som i denna lilla bok bjudas, utan mianen af verkliga tilldragelser, som förf. upplefvat, och af personer, med hvilka han stått i beröring. Arbetet bar derigenom en art kulturhistorisk betydelse, såsom skänkande bilder af det svenska knektlifvet vid tidpunkten för våra sista krig. Och dessa bilder äro gjorda med en objektivitet och en klarhet, som äro hardt när klassiska, hvartill kommer en humoristisk belysning öfver det hela, som i väsentlig grad ökar dess behag. Till och med vid teckningen af det arma landtvärnet och den upprörande behandling, som det rönte, förstår förf. att genom framhållande af det ömkligtlöjliga i sjelfva dess apparition af vinna det en komisk sida och sålunda rädda sin skildring från att falla in i det sorgliga. Dock är den alltid sådan att ett varmt hjerta klart skimrar genom densamma. Det visar sig förnämligast i teckningen af personerna ifrån och med de gamle lärarne och kamraterna från gymnasiitiden till chefer, kamrater och till och med gemene man under fältlifvet. Beskrifningar öfver äfventyr vid jagt och fiske, hvari förf, synes vara en riktig huggare, bidraga att öka det friska totalintrycket. Sin största effekt vinner dock förf. derigenom att han, utan att ställa sitt eget jag i förgrunden, låter händelser och personer tala för sig sjelfva. Då Ny TIilustrerad Tidning, i hvars spalter dessa teckningar först stått att läsa, genom en af ett porträtt åtföljd biografi af förf. förrådt hans namn, bebötver det ej heller förblifva någon hemlighet för våra läsare. Han heter Carl Magnus Hultin och är far till den för några år sedan aflidne humoristen Måns Mänsson. På tal om denne kunna vi ej undertrycka vår förvåning öfver att ingen företagit sig det säkert ganska tacksamma arbetet att ordna och utgifva hans efterlemnade skrifter,