Aftonbladet – 11 oktober 1872, sida 2

Jag har fått höra... Vänta, Frank, sade Ellen och lade lätt sin hand på hans arm; berätta mig inte allt ännu. Se här kommer morbror och då får du upprepa hela berättelsen äfven för honom. Det blir bäst att dröja tills vi kommit hem, så få vi båda höra på. Kom ihog att du är patient och måste helt och hållet vara under mina order, ända tills jag anser dig fullt återställd till helsan. Hon lade sin arm inom hans och de gingo tillsammans för att möta mr Womersley. Den gamle mannen blef lika öfverraskad vid åsynen af Frank Scorrier, som hans systerdotter hade blifvit det ehuru han uttryckte sina känslor på helt annat sätt. Trots hans skämt öfver Ellens yttrande att åderton månaders bortvaro skalle förmått verka någon synnerlig förändring i en ung mans utseende, märktes det nu ganska väl att då mr Womersley först fick se Ellens följeslagare, han icke alls igenkände honom; ja, först då Frank räckte den gamle mannen handen och tilltalade honom samt ett leende för ögonblicket upplyste hans ansigte, syntes mr Womersley påminna sig att det var han samt helsade honom på det förbindligaste och bjertligaste sätt välkommen åter till sitt fädernesland och sitt hem. Han lade särskild tonvigt på detta sista ord. Den förlorade sonen häde utarmad och ångerfull återvändt till vänner, hvilka under hans bortvaro varit följda af framgången, och hvilkas pligt det enligt den gamle mannens åsigter nu var, att dela sitt välstånd med honom. Hade förhållandet varit motsatt, skulle Frank Scorrier troligen ej blifvit välkomnad i samma ordalag. Det fägnar mig af hjertat attåterse dig, Frank, och du kommer vida förr än vi hade väntat dig, Ellen harstundligen tröttat mig