Aftonbladet – 9 oktober 1872, sida 2

Nåväl, miss, jag drömde att ni och jag vandrade helt allena på en ödslig skogsväg och att vi båda voro färdiga att dö af hunger; ni var mest maktlös och kunde knappt släpa er fram, för sjukdom och brist. Jag bjöd till, så godt jag kunde, att intala er mod och sade er att litet längre fram fanns ett värdshus, der jag visste att vi kunde få litet bröd och mjölk, för att uppehålla lifvet på oss. Ni frågade om det mäste betalas och då jag sade att så var, yppade ni för mig att ni inga pengar hade. Just då jag stod alldeles villrådig om hvad som var att göra, fick jag höra en häst komma allt närmare och närmare; då jag vände mig om, såg jag en ryttare skyndsamt komma till oss, kasta sig ur sadeln och gå rätt fram till er. Hans ansigte kunde jag ej se, ty mössan var neddragen inda öfver pannan och kragen på hans stora ryttarkappa uppdragen; men i sin ena hand höll han en stor börs full af guldmynt, enligt hvad jag hörde på klangen, då han skakade på den. Han tryckte börsen i edra händer, steg åter till häst och red bort, inåt den djupa, mörka sköogen. Mrs Bradstock höll upp, för att hemta andan och Ellen inföll leende: Nå, häröfver tycker jag ej det är mycket skäl att förskräckas. Att så der i nölens stund få en guldbörs bör ju ej kunna betraktas som en olycka, äfven af er, mrs Bradstock. Nej, visst inte, miss, men hör hvad som sedan hände, Jag blef så glad åt att ni rade pengar och att vi voro i stånd till att vetala för oss på värdshuset, attjag genast, edan främlingen hade ridit sin väg, skynlade fram, fattade er vid handen och ledde yr till värdshusporten. Men just då vi kulle gå in. kom ut derigenom gestalten EN SPETT APTT TATT TE KT I TO RETA VIA YTTRAT EN Ran