ören (Insändt.) Hjelp, Samiel! Under rubrik Den första ryska jernvägen i Sverige omtalar Östgöta Iorrsspondenten i sitt sista lördagsnummer defi af Stockholms tidningar förut omnämnda regeringshandiiog, bvarigenom koncessionerna å Nynäsbanan och rysk transit öfver Sverige öfverlåtits på två ryssar. Bedan tidningen redogjort för transitbolagets stadgar och, under reservation, Så ser saken ut såsöri merkantil aftär, medgifvit att af en sådan transitrörelse betydliga materiella fördelar, såväl för vårt eget länd, som för vexelbytet mellan nordöstra och vesträ Enropa, deraf alltid äro att motse, berättar den fitd en viss häpnad, huru landshöfdingen i Stockholms län, hr Stwåle, i närvaro af åtskilliga ryssar (bu!) hvaribland ryska generalkonsuln Mollerius särskildt nämnes, icke blott gräfde första spadtaget på banan, utan jemväl höll ewt för tillfället lämpligt tal. Vi fatta fallväl att slika nyheter måste väcka hemska känslor hos hvar fosterlandsvän, samt anse derför ingalunda att Östgöta Korrespondenten låtit sin ryssfruktan gå väl långt, då vi sedan råka följande prof på djupaste statsmannablick: Svenskarne hafva hittills varit litet ömtåliga i sin ställning till Ryssland och ryssarna. Tänkesätten synas nu hafva förändrat sig. Att likväl helt och hållet slå upp porten för våra östliga grannar torde dock vara litet betänkligt. Ämnet är emellertid alltför omfattande att af Östgöta Korrespondenten kunha uttömmas. Säga vilja vi dock att, hvilken författningsenlig rätt regeringen än kunnat ega för den nu meddelade koncessionen. så synes det oss dock som om riksdagen derom först borde ha blifvit tillspord. Måhända riksdagen i sådan händelse sjelf hellre tagit frågan om hand, än att öfverlåta den åt ryssar. Sedan detta likväl skett, torde bäst vara att samtidigt med uppbyggandet af den ryska banstationen vid Nynäs äfven vara betänkt på att uppbygga en fästning dertill. . å ungefärligen synes oss saken taga sig ut från politisk synpunkt. Så långt Östgöta Korrespondenten och vi se redan i andanom en riksrätt till exemplarisk näpst: befordra dessa pligtförgätna regeringsledamöter. Men icke ens detta kan numera göra skadan ogjord. Värst är att man redan före nästa ärs utgång lär ämna öppna Nynäsbanan för trafik och till dess hinner man tyvärr ej bygga en fästning. Sveriges enda hopp är nu att Öst göta Korrespondensten skall kunna elda någon af ortens riksdagsmän att vid nästa riksdag motionera inköp af nödigt antal dugtiga kanoner, som vid banans högtidliga öppnande böra uppställas vid den farligaste punkten den ryska banstationen vid Nynäs. Då regeringen i denna frägas behandling visat sig så opålitlig, föreslå vi till allas lugnande att befätet öfver kanonservisen lemnas till red. af Östgöta Korrespondenten, som vid minsta tecken till oro bör jemna stationen med jorden. Dristar någon påstå att ryssarna bäst sjelfva inse, hvad af deras import och export lämpligast bör gå transit öfver Sverige, då har Östgöta Korrespondenten full komligt rätt i att detta aldrig kan blifva annat än en merkantil affär. Redan nu är illa bestäldt med det gamla folkhatet mellan svenskar och ryssar. Kanske skulle det rakt slockna genom lifligare handelsutbyte, likasom den gamla hederliga fiendskapen mellan England och Frankrike, helst om vi, till slem vinning, i Ryssland finge en riktigt god -kund på vårt jern och en hop andra fabrikater. Vår erkefiende har under sista åren på det mest skamliga och uppenbara sätt sökt vinna vår vänskap, så vi kunna ej nog vara på vår vakt. Då nu dertill kändt är att staten alltid bättre sköter affärer, är den enskilda företagsamheten, synes den tanken af Östgöta Korrespondenten lyckligt funnen — ehuru kanske väl nära till hands — att riksdagen sjelf hellre tagit transitfrågan om hand och från politisk synpunkt bedrifvit den, t.ex. genom ett permanent konstitutionsutskott. Den första goda affär skulle man då strax gjort i att rakt inbespara den. nu nödiga fästningsbyggnaden mot Nynäs.sta tion. Heder åt den man som, äfven under dju paste politisk stiltje alltid är på sin post och i tid varsnar de uppstigande molnen! — Lugnt kunna vi nu slagta våra kapitolinska