Aftonbladet – 8 oktober 1872, sida 2

Pn TA, AE LANT beskylla katedersocialist under förevändning af intresse för de lägre klasserna, men i sjelfva verket af fruktan för den fria Konkurrensen, vilja in skränka en del af de nyss vunna folkliga friheterna, deribland näringsfriheten, friheten att bosätta sig hvar man vill, fri räntefot o. vv. Denna förebråelse tillbakavisas af katedersocialisterne Med den anmärkningen, att många af dessa friheter hafva ledt till missbruk, som de lägre lasserna omöjligen kunna värja sig emot, och som måste leda till våldsamma konflikter i samhället, om staten icke i rästan tid uttänker medel att afvärja farau. Till de missförhållanden, som värst tynga på de lägre samhällsklasserna, hör, efter de eisenachska inbjudarnes åsigt, kapitalets användande i aktieoch konsortiumsföretag utan någon kontroll från statens sida. Efter spproximativ beräkning skall i Tyskländ för närvarande vara GRAgoret ett kapital af 5 milliarder thaler i dylika aktieföretag, hvilka småningom hafva spridt sig till alla trdåstrigrenar. De flesta större fabriker drifvas at aktiebolag; konsortior hafva uppköpt stora egendomar och hela gator för att utstycka dem till högre pris, hela qvarter äre uppbyggd? på spekulation o. 8. Vv, Gent emot detta hopande af kapital, 3om utesluter all konkurrens, komma de mindre industriidkarne, hardtverkarne och småhandlan dena i en mycket svår ställning, och faran, att den förra medelklassen i Tysklands gtörre ståder småningom skall sjunka ned i proletariat, blir ständigt större. ÅArbetarne hafva icke längre en endå ärbetsherre, utan se sig ställda gent emöt bolag, som blott hafva ett mål i sigte: att erhålla den största möjliga vinst at företaget. Det är öfverdrifterna i denna riktning, som lagstiftningen enligt de eisenachska inbjudarnes åsigt bör söka motarbeta (genom en strängare kontroll på aktiesällskap, beskattning af penningkonsortier i öfverensstämmelse med deras prospekter 0. 8. Vv.); om icke proletariatet sjelf skall skaffa sig rätt. Från ett och annat håll påstår man visserligen, att det redan är för sent, att den social-demokratiska agitationen i Tyskland för hvarje år i den grad tilltager i våldsamhet, att förnuftiga bemedlingsförslag endast skola möta döfva öron. Härvid måste dock anmärkas, att man icke får fästa allt för stor vigt vid de program och resolutioner, som antagas af de tyska arbetarföreningarna, då de i handling lyckligtvis ej äro så radikala som i ord. I Mainz höll det social-demokratiska arbetarpartiet (som hittills stått under Liebknechts och Bebels ledning) under sistlidne Augusti månad ett möte, på hvilket man bland annat beslöt, att anslutningen till arbetarprogrammet var liktydig med frisägelse från hvarje religiös trosbekännelse samt att medlemmarne helst bords utträda ur de kyrkliga samfundem, Mötet slutade med afsjungandet af den mycket omtyckta sången: Mag aller Staat zum Teufel gehn, Dem Volk kann nichts geschehn. Man har dock hittills icke hört något om att de tyske arbetarne i massa utträdt ur kyrkan. Utvandringen från Elsass och Lothringen har antagit proportioner, som gränsa till det otroliga. Under de senaste fjorton dagarne) ha enligt Times 18,000 invånare lemnat Metz, som nu endast har 10,000 invånare. Antalet af emigranter, hvilka under de senaste dagarne passerat I Nancy och der mottagit understöd uppgår I till icke mindre än 88,000. Den i Paris utkommande tidningen Dixneuvieme Sigcle meddelar en nyhet, hvilkens I tillförlitlighet man dock tillsvidare icke kan garantera, nemligen att Thiers tillkännalgifvit för den tyske ambassadören, att han påräknade att i nästinstundande Januari mäI nad ha fört sakerna till den punkt, att han hos kejsar Wilhelm kunde begära utrymmandet af allt ännu ockuperadt franskt område. Nämnda tidning säger sig till och med kunna tillägga, att tyska regeringen är benägen att redan nu antaga en financiel garanti i stället för den genom ockupationen gifna territoriala garantien. Meddelanden i denna riktning skola ha blifvit gjorda finansministern Goulard, som emellertid uppskjutit deras pröfning på några veckor, emedan vissa poktiska frågor mäste vara lösta före denna. I Den 2 i denna månad var andra årsdagen af romerska plebiscitet, geInom hvilket Kyrkostatens införlifvande med konungariket Italien bekräftades. I anledning af dagens betydelse utfärdade podestan i Rom för den 1 dennes en proklamation af följande lydelse: Romare! Den högtidliganing och eröfringen af dess frihet. Detvar den 2 Oktober I vören kallade Till omröstning avgående eder politiska regime och enhälligt svaraden, att I villen införlifvas med I konungariket Italien under den savoyiska Idynastien. Denna dag, som erinrar er om ntöfningen af den dyrbaraste af edra rättigheter, är ensam tillräcklig att återupplifva glädjen i allas själ. MunicipalrepreTsentationen ämnar fira den genou utdelning på Å Capitolium af de premier, som har beslutits för lärjungar i kommunalskolorna, på det vår frihetsdag må erinra folket om, att uppfostran är grundvalen för alla dygder och för hela det borgerliga samhället. Lefve Italien! Lefve konungen!I Den 2 Oktober uppvaktades äfven Pius IX af deputationer från den klerikalt sinnade delen af Roms ungdom. Påtven tackade dem för detta nya tecken till deras tillgifvenhet på en dag, som återkallade ett Ismärtsamt minne, och tillade, att denna katolska manifestation, pilgrimstägen och bö Inerna för kyrkan skulle påskynda hennes Itriamf. Då påfven mottog en deputation Ifrån romerska adeln, riktade han i sitt tal Inågra hugg åt plebiscitet och förklarade, att Jalla hederliga menniskor beklagade hvad !som skett, men att segern var viss i framI tiden. Jag vet icke, yttrade han, om seJIgern skall komma under min tid, men jag ste och dyrbaraste dag för ett folk är den,k Isom betecknar tidpunkten för dess förloss-?