Aftonbladet – 7 oktober 1872, sida 2

: av se af denna reform. En allvarsam i ndning, som här göres, hemtas från den mande konkurrensen; men talaren, som b fat Te, lig att utsätta sig för Ä risk: Bå n politiker måste han gifva annargärtHe ät råga varande reform det rådet, att de, tan de hegära parlamentets ganktion af nsamma, vura bevisa; äts Fagland ör ) timmars arbetsdag kan ut ; sen, och att tiotimmarsarbetet är skKäw ct för helsan. Derefter öfvergick han till ean om jordbruksarbetarnes ställning. su besvor formers att frigöra sig från reställnikgeil, ätt det är ett brottsligt läg af arbetärne aut genom gamrhankållng söka vilitia ön öksid erFetslöä. Man rklarade, att arbetslönen är alltiör läg I ndtbruksdistriktersa, och att man måste ina sig i att höja den vid äfventyr att vars blifva i saknad af armar för arbepå fälten: Farmers skola under denna is såkerligen erkälla kjelp och stöd Hos ,dsegarne, och parlam ntets Underarta Skölt ke saknas dem. Slutligen bebandlade For: er undervisningsfrågan, hvilken han dock sdast i korthet vidrörde. Sir Charles Vilks, dn bekante ap srhusledamoten öck republikanen, höll den dennes i CHlasgow ett föredrag om åen errskande klassens inflytahdå på lagstiftnin. ew. Den unge barolietet, fom NyHESN ift sig, uppträdde i tribunen med sån fre redvid sig, och mottogs på ett mycket vän gt sätt af publiken, hvilken dock var särelog fåtaligt representerad. Talaren påtod, att dö deptitsradss och de jordegande ordernas sympati för ögendomisegarpe ute fvar ett vida större inflytande än man tror Å dö allmönnd lägarne samt till och med å lagförslag af merä exskild napur. och nförde till bestyrkande häraf de Å008 pit terling, som blifvit voterade till ökande ve lönen för guvernören på Jamaica. Samna pårlamönt, i hvilket den fattige aldrig (ali sin röst hörd, visar den största ikgiltighet, förklarade sir Charles, då det Vöt äfven de ofantligästö anslag till högnögende statsiunkilonärer. Det är frköt; som betalar de storas lyx genom skatter ,å konsumtionsartiklar, och man uppfyller lerför en pligt mot folket, då man angilver ie embeten, som äro sinecarer. Icke ens Hladstone kan bekämpa squirernas välde, ich gå länge dessä rika jordegare icke äro jesegrada, är hfarje allvarlig reform omöjig. Talaren kom med anledving häraf att yttra sig iom Iondon-demokraternan örsk: ningar, hvilka äro: en fri skola, en fri kyt ka, fri jord, fri handel och billig rättvisa. Yen ftir skall man kunna erhälla fria skoor af rika mån, en fri kyrka af tvenne at plikaber bestående kammare, fri jord af sgendovisegare, billig rättvisa af penniogstinna advokater, fri handel — det fill säga mindre skatter — af personer, som blött jägta efter embeten? Sir Charles säger, alt hav icke tillhör dem, som smickra massan genom att tala om de rikas demoralisation; nej, alla samhällsklasser, alla länder äro rof r en djup politisk demoralisation, för en förfärlig bulat på allmänanda. Men botemedlet måste komma nerifrån, efter det icke kan komma uppifrån, och ända tills det onda blifvit afhjelpt, äro alla utan undantag klad dervärda. Vära lagar stiftas, säger talaren, af en undantagsklass, jordegarnes klass, fabrikanternas klass och dilletanternas klass, hvilken är alltför fin att kunna arbeta.Den engelska regeringen är enligt hans Åsigt eu otymplig republik, som ad ministreras af egendomsherrarne genom gamla och hinderliga fiktioner — en republik hvars chef är premierministern. Monarkien, äfven den farlig och hindersam säsom alla gamla fiktioner blifva — monarkien admini streras af en komitg, som kallas kabinett och som representerar majoriteten för dagen i underbuset. Detta underhus utses dock genom en temligen utsträckt rösträtt och talaren frågar på grund häraf, hvaraf det beror, att det engelska folket lider af en lagstiftning, som verkstölles af en enda klass i eget intresse? Sir Charles Dilke förklarar, att detta onda beror på öfverhuset och att det är af största nödvändighet aut paikskapet upphäfves. Talarea slutar sitt med mycket biall mottagna föredrag med att ci tera lord Broughams bekanta yttrande: Då ett folk blir nog vist för att undvika att splittra sig i partier och för att icke slåss om frågan om hvem som skall bli konung, då är detta folk moget att styra sig sjelf, och bebofvet af monarkien existerar ej längre. Vatikanen sysselsätter sig ifrigt med tvenne frågor, nemligen hvar nästa konklaven kommer att hållas och hvem som skall blifva Pius IX:s efterträdare. Jesuiterne yrka, att konklaven skall hällas i en stad utom konungariket Italiens territorium, t ex. i Trento, och de råda fortfarande påfven att lemna Rom och Italien. En liten krets af prelater motarbetar emellertid dessa sträf vanden, icke så mycket derför att den hy ser försonliga känslor för den italienska re geringen som fastmer derför att den af helg sitt hjerta hatar jesuiterne, såsom förhål landet särskildt är med kardinal Antonelli Denne prelat är en ifrig motståndare til id6n, att påfven skall lemna Rom, och har söker att med den franska regeringens till hjelp återvinna sitt forna inflytande i Vati kanen. Thiers understöder Antonelli, der för att han, ehuru han visst icke önskar s honom i Frankrike, dock ännu mindre ön skar att se honom annorstädes än i Rom Han tror nemligen, att om Pius qvarstan nar i Rom och att om konklaven samman T kallas i denna stad, skall Frankrike samti l digt kunna göra sitt inflytande gällande på T konklaven och på den italienska regeringer anderstödd i detta hänseende af de italien ske statsmän, som önska en försoning me