Aftonbladet – 7 oktober 1872, sida 2

sång och han bli en aktningsvärd egenlomsherre, Då Ellen Wynne talade sålunda till sin morbror, låg deri ingalunda någon beräkning eller förställning; hon uttalade blott i enkla ordalag det förtroende hon hyste för Fraak. Den innerliga, tillitefulla kärlek hvarmed bon från första dagen af deras förlofning slutit sig intill honom och hvilken under den tid som sein dess förgäått, i stället för att försvagas, hade slagit allt djupare rötter, tilltog ännu mer i styrka, då hon betänkte hvad han lidit och fått utstå ? För mig! sade hon; för mig! Hade han inte fattat tycke för mig, skulle han lätt med sitt vackra utseende och goda sätt vunnit någon förmögen ung flickas hjerta på sin födelseort och hans framtid skulle varit lugn och sorgfri; men han valde mig och för min sku — för den ringa vinsten af min kärlek har han offrat allt; han har lidit brist, hunger och sjukdom. Och då han nu, trött och förkrossad återkommer, anser han sig ovärdig min kärlek och tänker att jag skall vända honom ryggen! Han ovärdig mig! — O, min älskade, om du visste huru mycket kärare du blifvit mig genom olyckan, än om framgängen hade följt dina företag. Om du anade huru jag läingtar att luta mitt hufvud intill din axel, att lägga mina armar kring din hals och hviska ord af tröst och hopp, efter alla pröfningar du lidit! Och under det den unga flickan hviskade ord af den ömmaste kärlek, tog hon upp Franks porträtt, som hon ständigt bar, höljde det med kyssar och gömde det åter vid sitt hjerta samt skyndade till sin gamle vän med ett uttryck i sitt vackra ansigte likt en Aprilmorgon — halft leende, balft i tårar, och