Aftonbladet – 7 oktober 1872, sida 2

er tror jag mig ha så der temligen klart ör mig. Jag är viss på att hans kärlek ill fickan, är det enda bandet på hans för frigt i högsta grad sjelfviska natur. Ja, så stor är hans sjelfviskhet, att den inte ens kunde läta bli att bryta fram i detta bref; midt under hans klagovisor och bedyranden, märker jag ständiga hänsyftningar på de pröfningar han fätt lida, liksom tydliga vinkar om att han lidit alltsammans för hennes skull. Men att han trota allt detta, gzom med skäl kan anmärkas, älskar min lilla Eilen högt, kan ej förnekas, och ehuru mycket hellre jag skulle sett att hon blifvit gift med Jack Darston, så är jag nog gammaldags i mina åsigter för att tänka att då två unga menniskor ha fäst sitt hjerta vid hvarandra, så är det bäst att de få hvarandra till man och hustru. Läsaren fattar dessutom säkerligen, att Ellen tog hvarje tillfälle i akt för att tala godt med morbrodern för sin trolofvade och att framställa hvarje drag i hans karakter i den gynsammaste dager. Hon erinrade den gamle mannen om att Frank Scorrier råkat uti in tröstlösa ställning, blott till följd af sin irlek till henne. För hennes skul! samtyckte han först att resa ut till Australien och kasta sig i alla, en kolonists pröfningar och svårigheter; för hennes skull hade ban sedan begifvit sig till gulddistrikten in i landet, i hopp om att hastigt göra lycka och att få dela denna lycka med henne. Den unga flickan begagnade sig af de samma ar gumenter som Frank och förde hans försvar på ett så fintligt och intagande sätt, att morbrodern mot sitt bättrevetande var tvangen att frångå sina betänkligheter och att ej se något skäl hvarför icke, då Frank en gång väl var bosatt hos dem och Ellen var hans hustru, allt skulle få en lycklig ut