Aftonbladet – 7 oktober 1872, sida 2

samt hurnledes den unge mannen till mr Womersleys missnöje hade yttrat huru mycket hellre han skulie satt hela den lumpna återstoden af sitt fädernearf på ett enda kort, med risk att antingen förlora allt, eller vinna rikedom. Det visade sig nu tydligt att detta begär efter vågsamma spekulationer hade fått väl det öfver Franks bättre vetande och att hans sanna vänners största farhågor hade gått i fullbordan. Det var visserligen en lycka nu, resonerade mr Womersley, att han genom Roger Pencarrows död blifvit egare och Ellen arftagerska till de stora godsen Gwynruthin och Polwarth House samt der till betydande kapitaler, men huru skulle det gått, i fall de ännu varit i samma tort. tiga ställning, som då Frank Scorrier reste ifrån dem? Under sina tankar i dessa ämnen, erkände mr Womersley villigt hvad som ock i verk: lighet kunde räknas som ett försonande drag i Franks handlingsätt. Han var ej bekant med deras vunna förmögenhet; han trodde dem nu som förr bo i det enkla hemmet vid Bampton; men äfven i detta fall ansåg han sig icke värdig att dela Ellen Wynnes öden: ja, hans Ånger var så häftig öfver det obe tänpksamma handlingssätt, hvartill han gjort sig skyldig, att han på fullt allvar var be redd att afsäga sig alla förhoppningar på hennes hand i framtiden. Och just detta ger mig den öfvertygel sen att jag gör rätt, tänkte den gode, gamle mannen för sig sjelf, dä jag samtycker att emottaga dena stackars pojken med öppna armar samt tillåter honom att få sitt hem här och att erhälla Ellen till hustru. Jag vill ingalunda påstå mig vara någon stol menniskökännare, men unga Franks karak