Aftonbladet – 1 oktober 1872, sida 3

Svensk, dansk och norsk målarkonst. Af H. Drachmann. V. Aagaards tafla har fått så mycket af det danska landskapets karakter, som det väl öfver hufvud kunde bära, Till ersättning må man säga, att öfver allt, der konstnärens begåfning och elegans i behandlingen har kunnat visa sig, är taflan uppburen häraf. Sålunda är förgrunden med dess pittoreska komposition af murar och fikonträd af stor verkan, liksom konstnärens bekanta säkerket, lätthet och behag i föredraget har gjort hela den vidlyftiga ruinmassan till en fullt afslutad, i och för sig tilldragande tafla. Men just denna tafla i taflan är det, som har skadat kompositionen i dess helhet, och det, att färgen på dessa blekröda stenmassor blifvit nedstämd, för att gifva det rätta intrycket af den förtorkade, i solen förbrända, förvittrande ruinen, har utöfvat sitt inflytande på hela landskapet, som i stället för att digna under den yppiga rikedomen af sammansmälta färgstoff blifvit lenformigt torrt och iklädt sig den bekanta grågula drägt, hvarmed våra danska landIskap pläga presentera sig på de årliga utIställningarne. I Man kan i fråga om den äldre delen af Iden danska konsten anmärka, att namn så dana som Abildgaard, Carstens, FEddelin, Petzholdt oeh Kraft blott äro torftigt repre senterade, och detta kan endast så mycket I mera beklagas, som det visar sig att något tendensiöst här har gjort sig gällande till förmån för andra, i strängdare mening mindre intressanta konstnärsindividualiteter. Det ser något besynnerligt ut, att en för sin tid så framstående och i vissa riktningar så högt begåfvad konstnär som Abildgaard blott skall representeras genom två medelmåttiga taflor samt en högst förunderlig och sällsam dito. Likaså kunde man väntat att på ett vida fullständigare sätt få lära känna den intressanta, äkta konstnärsnaturen Carstens och i synnerhet kunde man önskat, att genom en större följd af arbeten från hans hand få iakttaga det så ofta omtalade inflytande hans plastiska kompositioner lära haft på Thorvaldsens konst. Åf den excentriska. efter lösa skizzer och naturstudier att döma, betydande talang, som alltför tidigt och pål ett sorgligt sätt dukade under uti landskapsmålaren Petzholdt, kunde man också hafval önskat att få se ett bättre prof än det utställningen bjuder genom det något manierade partiet från Pontinska träsken. Men om man med skäl kan beklaga sig häröfver, kan man å andra sidan svårligen önskalsig en vackrare och rikhaltigare utställning än än den som tillfallit Eckersberg, Ernst Meyer, Rörbye, Lundbye och Dalgas. Bland hittills mindre kända tafler af Eckersbergs hand kan det vara intressant att göra en sammanställning mellan de två, som blifvit målade under konstvärens vistelse i Paris: vyer från Boulognerskogen och från Seinen, samt de två från vistelsen i Rom. Likaså skall man här få tillfälle att på porträttets område iakttaga, huru fin, smakfull och anderik konstnären kunnat vara, t. ex. i de två bekanta bilderna: Thorvaldsen och landskapsmålaren Dahl, hvilka bilda en motsättning till det utställningen visar oss i hans porträttgrupp och hans enstaka damporträtt, der han icke just med den lättaste hand gått till verket och der uppfattning, komposition och uttryck synas vara så utan id och så materielt grofva, som det vid sidan af mån get fint, inspireradt drag, särskildt bland de danska konstnärerna, må sägas varit Eckersberg förbehållet att kunna vara. Ur privat föryar har utställningen framtagit en liten serie af Ernst Meyers förträftliga arbeten. Att beledsaga dessa med kommentarer, skulle vara öfverflödigt; vi vilja blott påpeka de två genom litografier bekanta: Landing paa Capri och En Abbate, för att icke tala om det täcka, stämningsrika: Munke udenfor et Kloster. I afseende på Rörbye äro så godt som alla här i katalogen upptagna taflor, bekanta från en af de vackra utställningar föreningen Fremtidenlät anordna på Charlottenborg. Den med Lundbye samtidige och af denne framstående konstnär starkt påverkade Dalgas är nu för första gången i ett samladt urval af sina bästa arbeten framstäld inför den stora allmänheten. Hans aftonlandskap med kor och får, och kanske i synnerhet hans förträffliga kreatursexpo sition, påminner i många fall om Lundbye, men eger derjemte i kompositionen och i anbringandet af staffagefigurerna så många originella skönheter, att man snart glömmer intrycket af hans begåfvade medbroder och kanske snarare kommer att tänka på de gamle holländarnes fina uppfattning af naturlifvets mest karakteristiska egendomligheter. Lundbye sjelf, som i detta afseende går ännu djupare, har kanske aldrig på någon utställning blifvit vackrare representerad. Hans florentinska bronssvin med grupperna rundt omkring, hans olika framställningar af de Hmelendes lif ute inaturen bilda det mest fullständiga och intressanta komplement till de få taflor, som värt offentliga galleri eger af denna hand, och sluter sig som ett prof på det specielt maleriske området i känsla, innerlighet och stämning till ett af Danmarks vackra ste illustrerade verk; den tafvelsamling som Lundhye utgaf i förening med sin själs frände, den stämningsrike tolkaren af dju-n rens lif, skalden Kaalund. Om det bland de nu lefvande danska konstnärernas arbeten på uttställningen är ett tillfälle till jemförelse, hvilket man icke borde låta gå ifrån sig, så är det mellan Marstrand och Bloch. e Hvad som i så eminert mening gäller för v den sceniske konstnären, gäller väl ickelh mindre för den bildande. Han får icke i något fall vara för länge ur allim ss --