Aftonbladet – 30 september 1872, sida 3

line å. På eftermiddag fäträffade kronprinsen ock I kronprinsessan at Danmark med deras äldste son, Iden lille prins Kristian. Anblicken af barnet gladde honom synbarligen; du blir nog en dugtig poiken yttrade kungen hjertligt med hander på den lille dottersonens hufvud. Med den enda, älskade dottern hade konupgen ett långt, enskildt samtal i sitt rum. Då hon gick ut, lye kades hon öfvertala fadern att dricka en kopp I buljong; denna var, jemte en liten bit finiiacka skinka med ägg, som han förtärde följande da :I gen, den enda näring, konungen intog under ad? sista trenne dagarne, med undantag af mjölk, hvaraf han drack några glas. På aftonen 1080 de danska gästerna afsked och reste; oaktadt de I visserligen funnit konungen mycket svag, lemnade I de honom utan aning om farans allvar eller när het. Deras förhoppningar syntes också vilja IP fyllas; konungen hade under natten en sund, I stärkande sömn, steg följande morgon upp och lät kläda sig samt satt 1 sin stol ela fö örmiddågen. Men kl. , 2 e. m. hemsöktes konungen af en våldsam attack, af samma art som han förut Haft åtskilliga, men denna gång häftigare än vanligt; förfärliga magplågor, svindel samt iskyla om händer och fötter. Nu intog konungen sängen, som sedan ej lemnades. Aftonen och natten voro lugna, ehuru afmatttningen fortfor. Mot morgonen föll konungen i en lugn och vederqvickande slummer. Onsdags förmiddag var befinnandet jemförelsevis tillfredsställande; det enda ängslande symptomet var den svaga maktlöss pulsen. on La Ända hitintills hade tillståndet ej ingifvit några bestämda farhågor om ett omedelbart 1örestående slut. Men onsdags eftermiddag inträffade en ny kris lik föregående dagens; och efter den bis det fullkomligt klart att döden snart nalkades. Med konungens bifall afgingo nu telegram till d. v. prinsen-regenten, vår nu regerande konung, äfvensom till danska ronföljareparet, för att skynda till konungens dödsbädd. . Men krafterna sjönko med en förfärande hastighet. Tror du jag bar natten för mig?frågade: konungen sin förste lifmedikus. Då denne drö de med svaret, npprepade konungen frågan med fordran på öppet svar. Då E. M. fordrar uppriktighet-, svarade dr Lundberg, måste jag svara nej; jag tror ej E. M. kan räkna på morgonen. Krafterna aftaga för hastigt, och inträffar en ny attack, följer döden genast. — Tror du smärtorna bli svåra?frågade konungen. — Äfven derpå får EB. M. bereda sig; doci gör det möjligen lätt nog, ty dödsarbetet är väl till största delen undangjordt.Konungen emottog underrättelsen med enkelt, manligt lugn och tillkännafa att han ville tags afsked af sin omfgifning; andshöfditg von Troil med grefvinna, hofstallmästaren Bråkenhjelm med frefvinna, öfverintendenten Dardel, läkarne dr V. Lundberg och Edholm, generalerna Klint och Cederström samt ordonnansofficeren löjtnant Gyllenram inträdde nu; konungen räckte dem alla handen och uttalade ett tydligt Faryväl! samt sände helsningar till sina frånvarande anförvandter och vänner. Det var ett ögonblick så gripande, att det säkert ej af någon af deltagarne förglömmes; en och annan af dem blef af känslan så öfverväldifå att han på knä med öfverströmmande tårar tiktade den kungliga vännens hand. Prosten i S:t Petri, hofpredikanten Olin, som blifvit efterskickad och befann sig i yttre rammet, inträdde nu på konungens önskan. Han förrättade en enkel och varm bön, som slutades med välsignelsen. Konungen var nu ytterligt svag; men på hufvudets rörelser och på blicken kunde man se att hans själ följde med och deltog i bönens noliga handling. -Ser du, mina fingrar hvitna redan-, yttrade konungen till sin läkare. Ers majestät får ej anticipera, ännu torde smärtor återstå-, svarade dr DL. Konungen låg derefter stilla, med blicken hvilande på handen, liksom följde han sjelf med ögat dödens framskridande fång, Efter en stund strägkte han ut armen och frågade: Hur många pulssläg, Lundberg? Fyrtio, ers majestät. Ändå så många!yttrade konungen. Rösten var nu så matt, att den endast var en svag, framstött hviskning. Lifmedikus Edholm, som satt vid hufvudgärden, tog ett silkesnäsduk fuktad i Eau de cologne och badade konungens hufvud. En gång förde on ungen handen upp mot nacken. Jag känner ingen kyla ännu här uppe, yttrade han; ännu senare tog han upp handen och sköt näsduken bakåt, liksom om han känt hetta i bakre delen af hufvudet. . . Dessa voro de sista lifsyttringarne; han låg nu alldeles lugn, andedragen hördes jemna och tydliga, endast allt svagare. De närvarande hade tagit plats vid sängen, löjtnant Gyllenram. vid konungens fötter, hofstallmästaren Bråkenhjelm och doktorerna Lundberg och Edholm vid sidan samt landshöfding v. Troil vid hufvudgärden; oeneral Klint stod i dörren och general Cederström anlände just i dödsmomentet. Allt var tyst kring den döende kungen. Snart reste sig mndberg med tillkännagifvandet: Nu har vår konung slutat. De närvarande hade ejafnågot tecken kunnat varseblifva slutet, så lugnt och fridfullt var inslumrandet. De sågo på sina ur: kl. var 9,5 e. m. Så dog konung Carl XV. Under dagarne i Aachen hade han flera gånger samspråkat med sina förtrogna om död och odödlighet och om de höga, allvarliga ämnen, som dermed stå i sammanhang; och i det rika poetiska språk, som konungen alltid antog, då han hänfördes af sitt imne, hade han gifvit dem inblick i de upphöjda ankar ochidger, som i dessa menniskolifvets ljupaste spörsmål, särskildt under den senaste en af hans lefnad, oafbrutet rörde sig i hans 1). Hans död var den praktiska illustrationem ill hans då uttalade lifsåsigt; mera än någon vf hans lifs handlingar bidrog den att i deras ögon, som fingo bevitna den, förklara hans sanna väsende och i deras minne rena hans bild från len slagg af mensklig svaghet och brist, hvarned den såsom hvarje menniskogestalt i lifvet var behäftad. Ty det var en död så skön och nanlig, att mången hjeltes varit det mindre. Att, i Full besittning af helsa och kroppskraft, förfäradt möta döden på slagfältet räknas, och ned rätta, för mod och mandom. Men af högre ch ädlare art är det mod, som med brutna, nätan tillintetgjorda kroppskrafter lugnt emottaver den annalkande döden, blickar Honom oförkräckt in i det bistra anletet och med ofrånrändt öga följer hans gång, då han steg för teg drifver Själen ut ur dess länge beboddä roppsliga hydda. Det modet eges endast af den, vars ande genomträngts af vissheten att han afläder sig förgängligbheten blott för att ikläda ig oförgänglighet, att han jordas i skröplighet, nen skall uppstå i kraft.