Aftonbladet – 30 september 1872, sida 3

Konung Carl XV:s sista dagar, Sydsvenska Dagbladet meddelar följand redogörelse för konungens vistelse i Malmi och de närmare omständigheterna vid han död: Konungens afresa från Aachen var utsatt til den 12 Sept.; enligt bref från konungens rese marskalk, hofstallmästaren Bråkenhjelm, til landshöfdingen härstädes skulle han inträffa Malmö den 15. Anländ till Kiel den 14, vill konungen ej begagna de rum, som för hans täk ning blifvit tagna i hotellet, utan lät genast för: sig ombord på Vanadis. Uppkommen på däck utropade han: Se så, Gud ske lof, ändtliger har jag då svensk botten. om också icke svensk mark, under fötterna!På grund af den starkt blåsten ansågs emellertid ej rådligt att fartyget samma dag lyftade ankar. Telegram afgingo til Malmö och Kjöbenhavn att konungen i VOrE att hitförvänta förrän den 16. Vanadis blef li gande för ankar i Kieler-fjorden; konungen låg ombord och sof lugnt och godt under natten Följande morgon gick fregatten från Kiel till Malmö. Vädret hade nu lugnat sig betydligt. ehuru sjön ännu gick hög; men då vinden var förlig och fregatten dessutom förde segel, märk. tes ingen svår sjögång. På aftonen lade fre gatten sig för ankar i Kjöge bugt. Under nat ten sof konungen endast obetyd jet: redan vid 5-tiden på morgonen var han fullt lädd. Strax på måndags förmiddag observerades i Malmö det stora ångfartyget; men som det ej tycktes styra kosan hit, utan höll rakt RP för rogden, trodde man knappt, att det var Vanadis. åa nledningen härtill visade sig sedermera vara den, att den danska lots, som fregatten tagit vid Dragör, ej så noga kände till den smala segelleden mellan Saltholmen och svenska kusten, den s. k. -Flintrännan-, att han med det djupgående fartyget vågade taga denna Väg utan föredrog den djupare. passagen mellan Saltholmen och danska landet. örst på höjden af Bellevue vände fregatten och höll rakt på Malmö. Nu afgick härifrån staden ångfartyget Malmö för att, som förut är nämndt, möta Vanadis och förs konungen från redden in i hamnen. Sedan bagaget blifvit flyttadt från det stora ångfartyget till det mindre, bars konungen af fregattens officerare ombord på Malmö i en hvilstol, som konungen låtit förfärdiga åt sig i Aachen, och i hvilken han helst satt. När Ängbåten lade till vid kajen, var det meningen att likaledes bära konungen i land; men han tillät det ej, utan gick sjelf öfver landgången, emellan tvenne herrar af sviten, på hvilkas armar han stödde sig, steg in i en täckt vagn och åkte upp till residenset. När ångbåten inlopp i hamnen, hade den vid yttersta brohufvudet helsats med hurrarop; men då konungen gick i land och den ofantliga folkmassan, som samlat sig för att mottaga hönom, varseblef den älskade monarkens tärda drag och lidande utseende, lägrade sig allvar och sorg öfver alla de närvarandes ansigten; alla hufvuden blottades, men under en tystnad så djup, att ej ett ljud förnams utom konungens one steg. Denna befolkningens hållning gjorde på konungen ett djupt intryck; uppkommen i sina rum, utbrast han lifligt till en af sin omgifning: Vet du, i dag har jag sett, att jag är afhållen; jag tror, att de skola komma att sakna mig, då jag gått bort-. Från vagnen in i residensets förstuga gick konungen till fots; derifrån bars han i sin stol uppför stora trappan. Han begaf sig genast in i sängkammaren, ett stort, luftigt rum, beläget åt gårdssidan och derigenom alldeles tyst knappt trodde han väl, att han trädde in i det ram. der hans dödsläger var bäddadt. Han hade utsatt sin afresa till kl. 9 följande morgon med extratåg, och han vidblef ståndaktigt detta beslut, oaktadt han visst icke gjorda sig några illusioner om sitt helsotillstånd. Men hans håg drog honom oemotståndligt mot hemmet. Ack, om jag hade vingar att flyga till mitt Ulriksdal och lö der., utbrast han en gång plötsligen, då han länge suttit stilla och tyst, med den trånande blick, som utmärkte hans sista dagar.