Aftonbladet – 30 september 1872, sida 2

sg stränder; den tappre marskalkens mårschjute är val bekant., Jag har tillbragt några ngar vid Sarre, men me Faillys kår, och de ederliga personer af alla yrken, som befunno g der i min närhet, officerare, skriftställare och orgare från Sarreguemines, veta mycket väl, tt jag aldrig sölade vid något vapen med unantag af min penna. Times påstår att jag, e nöjd att begå ett brott, som ingifver hvarje iliserad menniska afsky, äfven har publicerat ette famena dåd och gjort mig en heder deraf; ag Höklögar verkligen för Times skull, att den cke gjort sig den mödan att genombläddra sina amlingar af Sow, uti hvilken alla mina berätelser från kriget offentliggjorts, Den skulle ha unnit, att denna kolomni, ovärdig att förekomna I Puropas största tidning, är ett grundlöst ålitt af någon ursinnig prussophilee. Och när ag säger grundlöst, är jag ändå icke säker, m jag använder rätta ordet. Fängelseläkaren hr Hirtz, en hederlig may, om jag känner sedan gammalt, kom på efteralddagen, för att se om mig. Jag hör, att ni ir sjuk, och har derför skyndat hit-. Jag svar ade honom sanningsenligt, att jag varit mycket lålig, men att jag nu icke längre var det. Förållandet är, att dessa sinnesrörelser, ehuru föge tärkande i och för sig sjelfva, hade som genom tt trollslag kurerat mig. Under det hr Hirtz innu befann sig hos mig, erhöll jag ytterligare ;tt besök; då jag såg hr Weber, advokat i Saverne, inträda, tänkte jag för mig sjelf, att jag, för att vara gellfånge, icke var synnerligen strängt isolerad. Weber erättade mig, att han af en qvinna blifvit underrättad om min arrestering och att han derför genast begifvit sig till kretsdirektören (underprefekten) och kejserlige prokuratorn. Dessa herrar sade, att de ingentin hade att göra med min arrestering; ordern hade kommit från Berlin, och det var krigsministern som anhängiggjorde rättegången mot mig. För öfrigt lofvade båda att behandla mig med det största undseende, så länge jag var i Saverne. Men hvarför behålla mig i Saverne, der man hvarken kunde döma mig eller förbereda rätteången mot mig? Jag blef ursinnig vid tanen, att måhända flere dagar få sitta och plågas der, utan att komma upplösningen ett steg närmare. Då jag såg fångvaktaren byta om lakan och bära in de mest oundgängliga toilettförnödenheter, drog jag den slutsatsen, att man ämnade länge hålla mig qvar i Saverne, och jag började förbanna de stackars menniskorna, som gjorde sitt bästa för mig. Men knappt lade de slutat. förr än dörren ånyo öppnades och man uppmanade mig att komma ned. Kommissarien och gendarmerne väntade mig i kansliet för att föra mig till Strassburg. Man återgaf mig mitt ur och mina spenningar samt uppmanade mig att qvittera dem. Parbleu-, svarade jag, jag vill tro, att om I voren tjufvar, voren icke fångvaktare. . Min kommissarie från morgonen tog en ny om väg för att i all tysthet föra mig till angården, men saken var nu bekant. En qvinna hade märkt att polisen påtog sina handskar, gamla, smutsiga och urblekta handskar, som endast begagnas vid högtidliga tillfällen; det behöfdes icke mer för att hela staden skulle veta att jag komme att förflyttas. En ansenlig folkmassa begaf sig derför till bangården, och om jag en eller annan gång kunnat göra något godt för invånarne i denna lilla ytterst franska stad, så blef jag denna dag mer än betald derför genom en allmän sympati. Trots gendarmerne och den rödskäggige poliskommissarien, skockade man sig omkring mig, omfamnade mig. jag skulle nästan kunna säga hyllade mig. Folkmassan blef så stor och manifestationen antog snart en så öppet patriotisk färg. att kommissarien bad mig gå in i baffeten,. Först ankomsten af fyra-tåget kunde lugna den stackars praussi agenten; han lät mig stiga upp med sig uti en andra klassens kupt; han flankerade sig med en revolverbeväpnad genI darm, och uppgifvande en suck af lättnad, aireste han under viftningar af en ofantlig mängd hatfar, hvilka viftningar dock icke voro stälda till onom. Då jag steg af på bangården i Strassburg, I mötte jag der min gamle vän Pfortner, den frejTdade strassburgiska advokaten, som har offrat och försakar en inkomst af 25,000 francs, för att ånyo börja sin bana i Dijon. Han presenterade mig för sin följeslagare, hr Schneegans, en advokat af stor talang, som pläderar lika bra på tyska som på franska och som varit så god att taga sig mitt försvar. De gjorde mig med ett var ord underrättad om hur min sak stod och ugnade mina farhågor. Det är fråga om edra artiklar i Soir; ni är anklagad för högförräderi, men ingen tror att anklagelsen kan souteneras. Emellertid är allt möjligt här. Det väsentligaste är, att domrarne hafva beslutit att låta saken gå raskt undan; ni kommer att dömas senast den 25, kankända kommer man genast att hålla en extraordinarie session. Krigsrätten här äri detta ögonblick bättre sammansatt än ni tyckes tro, och er ransakningsdomare är en mycket hederlig man, mycket moderat och mycket örståndig.