Aftonbladet – 30 september 1872, sida 2

FY Ta ARA KE TD ee . 6 nda till -Paris. Jag hade återkommit från fort vid midnattstid, mycket trött och så ilmående att jag måste hålla mig inne ett parj? gar. Min hustru berättade mig, att under in frånvaro hade en fattig man från Saverne. dbärare vid jernvägsstationen, kommit till nne och varnat henne för en högst sannolik ra. En preussisk tjensteman, som visste att go stundom använde honom, hade först bedt ch sedan befallt honom att utvisa min person et första jag komme och köpte en biljett. Den ederlige mannen aktade sig emellertid väl för tt göra det; han påstod, att preussarne sedan ere dagar höllo utkik efter mig. Jag trodde ig emellertid ingenting ha att frukta, efter jag igenting hade att förebrå mig. Någrai Frankike skrifna och tryckta tidningsartiklar kunde öra myndigheterna fiendtligt stämda mot mig, ven icke gitva dem någon rätt öfver min peron. Några råd, som jag i mitt arbetsrum gifit familjfäder, hvilka ville befria sina barn utan tt sjelfva optera, kunde icke utgöra någon förrytelse i ett aldrig så litet civiliseradt land. ag gick derför helt lugn till sängs klockan io på aftonen, en lämplig timme för en landtbo ch sjukling, och sof redan då skallet af en hund ch vår förpaktares stämma väckte mig. Jag nderrättades, ett en f. d. polisagent, nu i preusisk tjenst, ville ögonblickligen tala med mig ngående en olycklig. Denne man sades behöfva nina råd, han väntade mig vid trädgårdsgrinden ch skulle emigrera följande morgon, så att han cke kunde vänta. Jag lät svara, att det var ör sent att komma och begära råd och jag somade in igen utan att begripa, att hr von Bisnarcks polis utlagt för mig lockbetet af en god erning, för att narra mig ut ur mitt hus och ör att i nattens mörker banta gripa mig och 1tan skandal föra mig till EN Följande morgon kl. 6 bultade polisrenegaten på min port och hade dervid, säkerligen för att ugna oss, utbytt sin polismössa mot en halmhatt. Man hann knappast svara honom, att det var alldeles för tidigt att mottaga besök, förrän olsen fasatren uppträdde bredvid honom, 8ean han först låtit binda gårdvaren och häkta vårt folk, som ville varna oss. Han ropar på tyska att dörrarne skola öppnas; man svarar honom, att jag har gått ut; han upptar sin hvisselpipa ur fickan och två gendarmer, med pickelhufva på hufvudet och revolvers i bältet, skynda till för att bistå honom. Af en ren tillfällighet följde en låssmed i ör tjenst hack i häl efter gendarmerne. ommissarien tillkännager, att om inte ingångsdörren ögonblickligen Ööppnas, kommer den att slås in. Allt detta huller hade naturligtvis uppväckt mig; det hade till och med uppväckt hos mig sjelfbevarelsedriften, och ju kände den häftigaste åtrå att kunna fly till den närgränsande skogen. Detta var hvarken omöjligt eller ens svårt, bara jag kunde komma ut ur huset på samma gång som kommissarien och hans karlar trängde in i det samma. Jag behöfde blott komma in i ött litet torn, som står i kommunikation med ladan och som ungefär vid halfva sin höjd har en glugg, som vetter åt fältet: Min plan är snart uppgjord, jag tager de kläder, som jag träffar på, jag kläder mig under det jag springer till målet, och när jag befinner mig vid tornet, befaller jag att man skall öppna för polisen, Olyckligtvis var den lilla dörr, på hvilken jag räknat, sedan mer än ett år stängd genom en väl tillspikad tvärslå, och poliskommissarien, som ilat efter mig, vägledd af ett väderkorn, som skulle hedra en jagthund, störtade sig öfver mig och fasttog mig. Karlen arresterar mig i lagens namn; han framvisar en häktningsorder, försedd med krigsrättens stämpel; men för att bevisa, att jag gjort orätt uti att vägra honom mitt förtroende, skyndar han sig att uppduka en massa lögner. Det r bara en bagatell, säger han, det är instruktionsdomaren, som önskar tala med er i Strasbourg. Jag erbjuder mig på mitt hedersord att begifva mig till Strasbourg; han ursäktar sig med nödvändigheten att först sätta mig i beröring med kejserlige prokuratorn i Saverne. Låt få för kejserlige prokuratorn då! Men jag beöfver göra en smula toilett, innan jag uppträder inför en så hög herre. Det får jag också under bevakning af tvenne gendarmer och midt under ångestropen af qvinnor och barn, som alla utan undantag gråta, under det hr poliskommissarien med sitt röda skägg promenerar omkring i våningen och tyckes uppgöra ett inventarium öfver pendylerna. Då jag blifvit färdig, begifva vi oss till fots till Saverne, poliskommissarien gående till venster om mig, renegaten till höger och gendarmerne med sina revolvers ett par steg bakefter. Då vi komma till staden, föreslår mig poliskommissarien i en mycket inställsam ton, att vi skola aga en omväg, som sträcker sig omkring tre fjerdedelar af Saverne. Jag svarar, att det icke a mig någon afsky att vandra tillsammans med honom utför Grand-Rue; men han envisas på ett sätt, som låter mig förstå, att skandalen af denna arrestering gör honom mera brydd än mig. De gator, som han valt, äro nästan öde; vi möta blott några hederliga arbetare, som vänligt helsa på mig, och efter en lång omväg befinna vi oss ändtligen vid domstolslokalen, der jag tror att prokuratorn väntar mig. Men domstolslokalen befinner sig på venster hand och man låter mig vika af åt höger. Jag förstår, att vägen till kejsar Wilhelms domare leder genom fängelset. Jag känner sedan lång tid tillbaka Savernes cellfängelse. Jag känner det derför, att jag för ungefär tio år sedan, vid ett tryckfrihetsmål som väckte ett visst uppseende i Elsass, lyckades undgå det. Sedan denna tid har jag aldrig gått förbi den tunga porten, der jernet gifter sig med eken, utan att draga på munnen åt min ung I doms faror och äfventyr. Men ta mig hin om jag väntade att få öfverstiga denna ogästvänliga tröskel i min ålders och mitt förstånds mognad. Det tyckes emellertid som om det skulle bli sluItet. Det var så skrifvet. Man spärrär in mig, och efter att ha tagit ifrån mig mina penningar och mitt ur, för man mig en trappa upp. Der, för större säkerhets skull och oaktadt gensdar.merna icke förlorat ur sigte en enda detalj af min toilett, uppmanade mig en vaktkarl att aftaga mina kläder, pantalongerna icke ens undantagna, hvarefter han undersökte hvarje särskildt -Iklädesplagg och kände på alla sömmar. Han tog derefter en kritbit, och på skiffertaflan som prydde dörren, skref han der efter orden Isolirte Zelle, den häktades namn. Denna cell var ett stort rum med en golfyta af 40 till 45 qvadratmeter, mycket anygt hvitI menad och upplyst af tvenne högt sittande fönIster, genom hvilka den uppgående solen spred I sitt ljus. Deremot lemnade möblerna mycket öfrigt att önska. De utgjordes afett bord, af en bänk och en säng, hvars buldanslakan voro betäckta med fjäder från dem i sömmarne uppsluppna hufvudkudden. . Sanningen att säga var jag alldeles icke lugn med afseende på utgången af detta läfventyr, och fruktan för det obekanta beI mäktigade sig mig för ett ögonblick. Etter len lång, allvarlig och ända till öfverdrift sträng samvetspröfning, var jag öfvertygad att preussarne sökte med mig wne qguerelle d Allemanå fa tvist utan skäl), och jag kunde icke dölja ör mig att de vore på en gång domare och par. ter i saken samt herrar att hålla mig i fängelse en lång tid. Om de voro ärliga, kunde de en dast anklaga mig för några tidningsartiklar, offentliggjorda i Frankrike, under franska lagar. och nära ett år gamla, men deras egna lagar föreskrifva att pressförbrytelser skola tilltalas inom sex månader. Jag har undersökt dei min -I tanke mycket misstänkta arbeten. som de verk ställa omkring Belfort, men ig har sion det på ett försigtigt sätt, på ett vört madsfullt afstånd och utan att trotsa något förbud. Jag har al drig hållit något tal uti en ölstuga, såsom er Paristidning i all välmening påstått; jag har icke ens satt min fot inom någon ölstuga. Behöfver jag väl vederlägga! Ti AA He ff AR