Aftonbladet – 28 september 1872, sida 3

: Fredrik Tholander. t En stor förlist lar drabbat vår läkare kår och vårt samhälle genom ett dödsfall Isom timade sistlidne onsdag. Hvilken blan Thufyudstadens medlemmar har icke sett de: Jallmänt aktade läkaren, som, klädd i sir Thvita halsduk, outtröttligt från bittida til sent åkte omkring mellan staden och mal marne för att räcka sin hånd åt de lidande sjuklingarne? Hvilken kände icke honor och hvilken talade någonsin annat än god om honom? Gick man förbi hans port er förmiddag omkring kl. 10, såg man alltic åkdonet stå väntande derutanför, att före honom omkring i hans mödosamma och menniskovänliga värf; och mötte man honom, der han kom åkande genom de vandrande ska rorna, var det lätt att förnimma hur välbe kant han var för alla. Se der är doktor Tholander redan ute på sina sjukbesök, lika sträfsam och kry som alltid, fick man stundom höra yttras — lika lärd som han är sträfsam, svarade en annan — lika human som han är lärd, tillade kanske en tredje. Och sådan var han, i sanning. Åren gingo, hans skägg grånade och blef hvitt som halsduken; men ännu syntes icke åldern tynga på hans skuldror; ännu skötte han sina patienter lika omsorgsfullt som förr, ännu deltog han lika punktligt som förr i de kommunala bestyr, som det medborgerliga förtroendet pålagt honom. Så hade nu den trägne läkaren :i hela fyra decennier verkat i sitt kall, och hans lefnads höst var redan inne. Men denna höst var ej en börjande vinter — den var blott en slocknande sommar, Ingen af hans vänner anade, att skilsmessans stund var så nära. Då kommer plötsligt det sorgliga dödsbudet och förkunnar vår förlust. Det var ett hårdt slag för Stockholms läkarekår och för alla dem som stodo honom närmast. De åldrige, de silfverhårige gå bort — så är naturens ordning; men der den vördnadsbjudande eken har stätt, skönjes dock länge tomrummet bland ungskogen. Doktor Tholander insjuknade för halfannan vecka sedan i ett akut bröstlidande, hvilket, oaktadt den omsorgsfullaste behandling, icke lät sig bekämpa, Döden ryckte honom allt närmare, dag efter dag; dock syntes han ej hemsökt af svåra plågor. När en af de vårdande embetsbröderna i tisdags f. m. frågade honom, hur det stod till, svarade han med matt stämma, men leende min: Det blir nog bättre; jag dör i dag. Döden kom dock ej förr än följande dagen. Stilla och lugnt afslumrade han. Det var, som om dödsengeln hade sagt: Du invigde ditt lif att lindra medmenniskors lidanden; derföre har jag för dig inga plågor. Somne ditt öga i ro, och domne utan qval ditt hjerta!... Vi veta hvad det betyder för ett samhälle, att ega och förlora män af så gediegen halt. Till karakteren rättskaffens och mild, strängt pligttrogen, öm och omsorgsfull mot sina patienter, ädel i själ och handling, förenade Tholander med dessa egenskaper en stor fond af lärdom, både klassisk och modern. I läkaresällskapet var han en mycket verksam och nitisk medlem. Han var sällskapets lefvande lexikon; och hvarje tislagsafton funno vi, med få undantag, detta. vårt dyrbara och kära lexikon på sin van-: