Aftonbladet – 27 september 1872, sida 3

PU 0 TE AN VE AA FÄR DR af de på modersmålet utgifna läroböckerna af hrr Petr6 och Huber, studera hr Dessaus läroböcker än att läsa en tysk lärobok, vare sig hr Albrechts eller någon annan. . Erfar Irenheten har äfven visat, att Dessaus bearbetning, till och med utan alla förändrinlgar, varit tillräcklig att dana fullt goda svenska stenografer. Insändaren har sig bekant, att trenne svenska stenografer dels på riddarhuset, långt innan Gabelsbergerska stenografien ännu vunnit insteg i Finland och dels vid den nuvarande riksdagen, till vederbörandes fulla belåtenhet, vid proto kollsföringen användt Gabelsbergers system, sådant det i hr Dessaus läroböcker finnes framstäldt. Huruvida det skulle lyckats dem att, med begagnande af hr Swans lärobok, hr Fabritii stenografiska öfningar och hrr Swans Fabritii stenografiska tidning, utan undervisning af hrr S. eller F. personligen, uppnå samma skicklighet som snabbskrifvare, vågar insändaren betviflaa Hr Dessaus läroböcker äro nemligen allesammans vida utförligare och mera systematiska än lektor Swans — den enda finska lärobok ins. känner — hvars mest framstående egenskap kanske just är frånvaron af allt system näst den att väl mycket påminna om nybörjaren i praktiskt afseende, som icke haft tillfälle att tillräckligt pröfva dugligheten af sina på studerkammaren uppgjorda teorier och som derför så i ett som annat afseende, ej mindre i fråga om sjelfva typerna, än förkortningarne, befinner sig på en temligen primitiv ståndpunkt, men kanhända just af detta skäl särdeles väl lämpar sig för sådana stenografiska konceptanteckvingar, som icke behöfva af stenograferna sjelfva utskrifvas till vanlig skrift, utan hvilkas renskrifning kan ombesörjas af fruntimmer, gom inhemtat systemet. Samma omdöme gäller äfven om öfriga finska stenografiska öfningar, som hittills blifvit i tryck utgifna: de visa sig allesammans för den praktiske stenografen föga praktiska. Att med användning af der förekommande typer: och förkortningar ordagrannt återgifva yttranden, som framsägas med en under diskussioner i allmänhet mindre vanlig långsamhet, kan visserligen vara möjligt, men sär kert är att en stenograf, som skall följa med våra. vanliga svenska riksdagstalare. mäste dels använda enklare och hastigare skrifna typer, än åtminstone. ett par bland de utaf hrr S. och F. begagnade äro, dels — och detta är hufvudsaken — vara i förkortningssystemet mera hemmastadd än nämnde läroboksoch skriföfningsförfattare, att döma efter deras tryckta opera, äre, så vida han nemligen ej är nog lycklig att ega ett minne, som ersätter hvad som brister i de stenografiska anteckningarna. Af ofvanstående följer naturligt, att de svenska stenograferna icke endast kunna, utan allt för stor svårighet, utan till och med utan någon svårighet läsa de i Finland i tryck utkomna stenografiska arbetena. Lika naturligt är det äfven atteftergifter från sventk sida ej kunna ifrågakomma i och för ett gemensamt system mellan de begge länderna; hvad som kan och bör komma i fråga, är deremot ett träget och ärligt arbete såväl å svensk som finsk sida för det slutliga målet: en verkligen god och praktisk svensk stenografisk lärobok. Den fasta; gemensamma norm finska stenografien, enligt redaktionens förmenande, redan nu skall hafva vunnit, må gerna existera — insändaren vågar dock tro, att det hade varit bättre, om man i Finland hade väntat ännu några år med de stenografiska öfningarnes publicerande, åtminstone för såvidt ändamålet dermed är vägledning för andra än författarne — för 043 svenskar skulle antagandet af denna norm innebära ett tillbaka-; ej. ett framåtskridande. För egen del torde de svenska stenograferna ej begära mera än att i lugn och ro, ostörde af opåkallade, mer eller mindre suffisanta rådgifvare få arbeta på utbildandet af ett sådant stenografiskt system, som, innan det i tryck lägges för allmänhetens ögon, under längre tid visat sig in praxi dugligt och godt och således äfven med skäl kan antagas blifva temligen stabelt.. Att i otid framkomma med stenografiska läroböcker, mera eller mindre omogna, dermed gör man i sjelfva verket stenografien och dess idkare mera skada än gagn — detta såväl då det är fråga om att öfverföra ett stenografiskt system från det språk, för hvilket det ursprungligen är skrifvet, som då det gäller att uppfinna ett helt och hållet nytt. Tills vidare torde det vara bäst att här i Sverige åtminstone nöja sig med hrr Dessaus och Hubers läroböcker, jemte de förbättringar, som genom praxis och gamarbete de svenska stenograferna emellan dels blifvit, dels kunna -komma att blifva i skrifsättet införda. Yttrandet, att det i Sverige använda systemet hos de enskilda stenograferna undergått mer eller mindre väsentliga förändringar efter hvars och ens individuella uppfattning, är, åtminstone såvidt insändaren varit i tillfälle iakttaga, ogrundadt. Men äfven om smärre skiljaktigheter verkligen skulle förefinnas, är detta, vågar insändaren påstå, snarare ett godt än ett ondt. Ingen kan ur sin hjerna framkläcka ett stenografiskt system så fullfärdigt, att icke snart nog behofvet af förändringar orh förbättringar i deteamma framträder, och detta kanske i samma mån uppfinnaren eller förbättraren är med detsamma belåten, Ga belsberger sjelf behöfde ungefär tre decennier, innan han ansåg sig i stånd att utgifva sitt system i tryck — men lätt låter det sig göra att, om man inom stenografien åtnjuter en viss auktoritet eller åtminstone tror sig göra det, genom en i förtid utgif ven, ofullständig, vetenskapens fordringar ej motsvarande lärobok åstadkomma mera ondt än godt. Får deremot den ene stenografen under någon tid — helire för lång än för kort — meddela sin erfarenhet åt den andre, så kan, under antagande att en hvar af dem har vanligt sundt förstånd, intresse för sin konst och ej är alltför mycket egenkär, resultatet i längden ej blifva annat än godt — endast på detta sätt kan en verkligt god och fullständig lärobok i svensk Gabelsbergersk stenografi åstadkommas. Att det finska systemet på ett LR Jant Årtiom El Shall klifga lidanda än al