Aftonbladet – 26 september 1872, sida 3

nj bisivs behandlade med ofördragsamhet. För 1öfrigt går det i Japan raskt framåt med . I upplysningen, och regeringen understödjer t ) framätskridandet. Sakerna skola nog gev stalta sig bättre, förutsatt att ingen oförstånaldig och oöfverlagd propaganda göres. Detta är ett officielt språk, värdigt hvilsken europeisk stat som helst, men så tole), I ranta idger får man icke alltid höra från h ) våra herrar ministrars läppar, j För att göra saken ännu tydligare för -Iden Evangeliska alliansen uppläste Parrjkes för densamma ett memorandum, hvilket Iden japanska regeringen stält till de främa ) mande sändebuden. Detsamma är af högt intresse gentemot missionärernas berättelser, hvilka städse blott återgifva den ena sidan af saken. Här framställes nu den andra sidans uppfattning. Vi återge här -) detta dokument, som i alla afseenden bär r sanningens prägel och hedrar mikadons regering. 1) Den japanska regeringen förnimmer med ledsnad att dess förfaringssätt mot några af dess undersåter i Urakami, hvilka kalla sig kristne, väckt ogillande hos de utländska makternas sändebud. Hon sätter stort värde på de makters vänskap och goda mening, med hvilka hon medelst förårag står i förbindelse. Redan af detta skäl kan hon icke underlåta att lemna en grundlig förklaring öfver denna sak samt orsakerna till hennes handlingssätt. Hon vill derigenom ) förebygga och aflägsna möjliga missförstånd. Ingenting är så främmande för japanska I regeringens afsigter, som att bestrafia sina I undersåter för religiösa skiljaktigheter, derest icke en anda af myteri och uppror, så-som nyligen i Urakami var fallet, med dem lär förenad. I Regeringen har aldrig tänkt uppå att Itaga notis om någon af sina undersåters I privata religiösa meningar. Ett tillfyllestI görande bevis uppå huru liberala hennes ksigter i detta afseende äro, ligger ju re dan deruti, att hon tagit i sin tjenst flere laf de män, hvilka såsom missionärer komI mit till Japan, att desse verka såsom läIrare i vetenskaper och främmande språk TI vid de offentliga läroverken — och att viI dare utländska böcker, äfven sådana af reTligiöst innehåll, blifvit öfversatta samt få säljas af alla bokhandlare. I Men om japanare, våra undersåter, antaga futländingarnes religion, kristendomen, och missbruka densamma såsom täckmantel för farliga sammansvärjningar, om de öppet I bära till torgs förakt för detta lands fundamentallagar, om japanska kristna församlingar, och det till och med istort omfång, icke erkänna den japanska regeringens auktori tet och af sina utländske lärare blifva anvisade att förlita sig på främmande makters beskydd samt tillförsäkrade att de äro fria från hvarje straff, emedan de ju äro kristne, — då kan regeringen icke längre förblifva overksam. Hon är redan i och för sitt sjelfförsvar och för att upprätthålla H. M:t kejsarens auktoritet, skyldig att vidtaga sådana åtgärder, som återföra slika missledde undersåter inom kretsen af värt lands lagar och statsinrättningar. Den japanska regeringen har sett sig tvungen att uppträda i denna anda, emedan hon är öfvertygad om, att detta är en nödvändighet. Dessutom har hon genom den allmänna opinionens påtryckning blifvit hänvisad på ett sådant handlingssätt, Allmänheten har ännu inga lunda glömt de beklagansvärda tilldragelser som stå i förbindelse med kristendomens införande genom katolske missionärer för mera än tvåhundra år sedan. Den offentliga meningen vill och begär, att ett så beskaffadt frö till oenighet icke åter skall uppkomma — en oenighet, hvilken fordom bragte landets sjelfständighet i fara och var nära att största dess regering. Så låter det kejserliga japanska memorandum till de utländska sändebuden. De sista orden ha afseende på jesuiternes ränker, genom hvilka det förut nämnda blo diga borgerliga kriget uppkom. De kristne blefvo utrotade och landet har sedan dess afslutit sig från all samfärdsel med främmande nationer. Den påfliga kurians senaste tillgöranden äro icke egnade att stämma den japanska regeringen gynnsammare. TidI ningarne ba innehållit analyser af Encyelican, och Syllabus, samt på det skarpaste uttalat sig angående påfvens ofelbarhel. En japansk tidning afslutade en artikej med de torra orden: Den romerske påfven har icke att säga någonting i Nipon, och skall icke heller ha någonting att befalla; vi skola skjuta en stark regel för honom3, Vi kunna meddela, att den japanska regeringen (enligt Overland China Mail af den 21 Mars 1872) redan i December är 1871 tillåtit deförviste kristne att återvända till sina byar, men de skola framdeles ära landets lagar samt icke, i en utländsk religions namn och lydige främmanI de prester, uppföra sig såsom rebeller. Regeringen kommer icke att tillåta att nögra jesniter vistas ibland dem. Loyolas lärjungar hämnas nu på sitt sätt, i det de utsprida de vidunderligaste historier om de förmenta förföljelser, som de kristne äro underkastade i Japan. Sålunda uppträdde i Enropas tidningar för några månader sedan ett rykte om föröfvande af förfärliga grymheter mot de kristne i Japan. Dessa skamliga rykten visste berätta, att Iwakura, den utmärkte diplomaten, som står i spetsen för den stora japanska beskickningen till Amerika och Europa, i synnerbet skall förfölja de kristne; han skulle vara tortyrinrättningens president; enligt ett Trykte (sic!) hade 2000 menniskor blifvit dömda till pinbänken; på hans befallning afjrättas de kristne hoptals etc. etc. Bland I plågorna nämnes, att de olycklige, fastbundna till händer och fötter, i naket tillstånd utI sättas på tillfrusna vattendammar. Men nu I finnas alls inga tillfrusna dammar i NagaI saki, ty det ligger mycket för sydligt, och latt med ångare hemta is från Amerika torde I bli alltför vidlyftigt. Detta enda exempel I må tjena till bevis på öfverdriften och osannI färdigheten af jesuiternes berättelser. Men I desse vilja icke gerna låta en sådan godbit ; gå sig ur bänderna. Det är nemligen ganÅ ska naturligt att jesuiterne söka innästla sig ii den fjerran östern, der de lägre folkklasSO EH HT EP RE AO KR