Aftonbladet – 25 september 1872, sida 3

gare Ar den ar de evighetsblommor, Som brödrakärlek oss gaf! vet, När så uti Skandiens länder gifBlott förfäders dygder gro, ;enNär splitet ej stridsfacklan tänder, Då afändeä stör deräs rö, em. Då fröjdas kung Carl med kung Fredrik are Åt Nordlandens brödratro! V. S.) änSvensk, dansk och norsk målarkons beÅt EH. Drachmann. Kd iv; ci Vi anmärkte i förbigående att den del: r 8lden franska skolan, som vi här hemma sät ts Iså högt och i flera fall söka närma oss, fö så vidt vi öfver, hnfvad taget söka att närm oss något främmande, är den realistisk fränskå skölan, Gerömes; Meissonmiers; Be langers, Cariuds, Rosa Benheurs skö ar Nä den svenske figurmålaren ser på fransk kons tilltalas han snarare af kolorister sådan som Tassaert, Diaz de la Pena med de stor nakna figirerna, der. färgen spelar hufvud rollen, eiler af den dristige Kegnalild, sör i kolossala bilder framställer strid och alle handa rysliga scener. En tafla i.denna smal är Winges Thot i strid mel jättars, lik soiii den norske målaren Arbos Valkyries och Åsgaardsreien höra hit, Möjligt är att hös den sistnämhde äfven Dores stor :jartade, men kanske icke älltld tillräckligt klara fantasi spelar en framstående roll, Den aflidne svenske målaren Höckert har inom den förträffliga belgiska skolan sökt s juttryck för sina enkla, orökta motiv, hvilka I l emellertid äro behandläde med en lysande, -jallt bublät ää sligetteins teknik, Städen Lille eger ett af hans bästa och egendomligaste arbeten; den största af hans taflor .här vid denna utställning: Det inre af en fllapphydda kan man nästan alledes icke se, på grund af mer än dåliga ljusförhållanden i den svenska utställningsbyggnåden. 1ilöckerts granne på denna utställning och hans kollega från den belgiska konstskolan är I Georg von Rosen. Åt denne konstnär skola vi egna ett någorlunda utförligt omdöme, älldeästind hah oeihotsägligen är Sveriges sjelfständigaste och af sitt ämne personligen mest inspirerade konstnär. Han är icke sjelfständig i den mening, att han framstår med ett sjelfskapadt uttryck för sin id6, en egen originel form, Vunheh genom ett studium; som. är oberoendö af någon andan riktning eller något inflytande utifrån. Han har tvärtom, och hufyudsakligen i Belgien, studerat under dugliga lärare, hvilkas sur san ingalunda försmått, och han har lånat från derna skola, företrädesvis från De Vriendt, heln det kraftiga, bnkla, något styfva medeltidsprägel, som så ypperligt harmonierar med hans käraste ämnen: bilder ur Sveriges våldsamma, tänta ock mörka historia under 18:de århuldradet. Det är emellertid valet af dessa ämnen och den för-. träffliga historiska åskådlighet han gifver dem, som ställer honom betydligt utanför de andra svenska konstnärerna; det är den ; realism, hvårmed fan främställör en sådan figur som åprestkläppen Göram Persson, li döt är deä omedgörliga ätlighet, hvarieds han tecknar Erik XIV:s gemak, det är den e allvarliga omsorg, hvarmed han kostymerar de två musikanterna framför Thure Jönsson, ls det är hela hans afsöndring från det teatraliska, det oäkta påklistrade, som ställer honom torr, gedigen, trovärdig, ehuru väl knappast änn fullständigt itveckläd, på ett visst afstånd från den svenska konsteii, Hans stora tafla på utställningen är nu sedd af många och sannolikt högst olika belömd. Bland svåra uppgifter för den billande konsten är den, som konstnären här ralt, kanske en af de svåraste. Han skall kildra själskampen hos en man i det ögon Nick två af de mest motsatta makter söka nverka på honom, det blida, det försohande, ch det uppeggände, det Ketsande. Egentigen är det väl diktkonstens territorium, om här blifvis taget i beslag. I hvilket all som helst visar det sig, att denna tafla cke till fyllest löst uppgiften. Det är den venske Nero, den olycklige konung Erik IV, om hvilken historien säger, att han ar häftig och misstänksam, nyckfull, vanelmodig och melankolisk, samt derjemte ällustig och ömsom grym och feg, det är 2 sådan sammansatt karakter målaren skall kildra i det ögonblick, då frågan är om en ödsdom (kanske Sturarnes), hvilken redcapet för konungens onda lustar, den sametalöse Göran Persson tillråder, och hyvil en konungens goda engel, den intagande, ofasta och kloka Karin Månsdotter, söker t förhindra. Det skall nu till på köpet, st på det icke en lösryckt bit af en sentionsscen på en teater må framkallas, vara bredd öfver hela taflan, öfver rummet, så Il som öfver figurerna, öfver snittet på ädefna, öfver ställning, åtbörder och äfn de mest obetydliga accessoirer hela den ämning, som sätter oss i förbindelse med n samtida omgifnihgen utanför detsnäfva maket, med råheten, hatet, hämndgirighen, de rykande schavotterna, den hänsyns;a lifskraftens obändiga verkningar. Allt tta skall göras, Och af allt detta är detli tnämnda kanske det som bäst lyckats, indtomkring i vrårna af detta egendoma, fastän i betraktande af Eriks vanveta slöseri väl knappast nog luxuöst utrda rum synes: hela tidehvarfvets mörka, ;irdragsamma blick stirra oss till mötes. på golfvet (kanske något för mycket nmetriskt) strödda buxbomsgrenarne leda ken på lik. Den i våldsam inre kamp ft sammansjunkna kraftiga herskargestals ställning, med det krampaktiga rep; kring dolken, liknar icke just någon iglig ministerkonferens i våra dagar. Gögör en mästerlig bugt framåt med öfkroppen, ungefär som en orm, hvilken nar stinga, och öfver hufvud taget är a den underligt förvridna (från en kyrkfrescobild lånade) ställningen hos den rte, ohygglige presten (?) förträffligt egatt karakterisera den med katolicismens it fasaväckande fenomen ännu nära för