Aftonbladet – 25 september 1872, sida 2

att mr Andrew skulle upphöra med alla vi dare spekulationer, utan vi förmådde honon äfven att realisera någon fast egendom, son han hade i Westindien för att godtgöra oss. hvilka voro inte endast hans kompanjoner utan dertill i en ej ringa grad hans kredi torer. Han gjorde väl först invändningar men vi åtskildes ej, förrän vår önskan val vunnen. Han gaf sinainstruktioner för för säljningen och den summa som densamma inbringade, 24,000 pund i guld, inskeppades till England. Men den kom aldrig fram. eller emottogs åtminstone aldrig af oss. På jernvägen mellan Falmouth och London hade den vagn der guldkistan fått sin plats, blif vit uppbruten och den sistnämnda blifvit stulen. Vi hafva begagnat hvarje utväg för att återfå densamma, men förgäfves. Vi byggde våra planer på detta guld, för att hålla förbindelser, dem vi förut ingått, och hvilkas försummande ovilkorligt mäste föra oss till ruin. Detta bref underrättar mig om att tiden nu är tilländalupen och att, såsom guldet inte kunnat tillrättaskaffas ej heller det ringaste spår deraf kunnat vinnas, måste vi vara beredda på det värsta. Den gamle mannen sjönk ned på en trädgårdsstol och sänkte sitt hufvud mot bröstet. Detta är i sanning bedröfliga nyheter, älskade morbror, sade Ellen; och värre, långt värre för er, än för mig. De kunskaper, för hvilka jag först har att tacka min far och sedermera er, skola kanske nu blifva mig till någon nytta såsom guvernant eller på annat vis sätta mig i tillfälle att förtjena nog för oss båda, till dess att Frank återkommer. Ack, om han blott nu vore härl Jag kan verkligen inte fatta, min bästa Ellen, sade den gamle herrn med ett halft