Aftonbladet – 24 september 1872, sida 2

kunde Ellen ej inom sig förneka att morbrodern, genom dessa yttranden, omedelbart beröfvade hennes hvardagliga lif och omgifningar en stor del af deras trefnad och glädje. Att stiga tidigt upp om morgnarne, göra bön, vara värdinna vid frukostbordet, se till hushållet under dagens lopp, någon gång göra besök i prestgården och hos doktorns fru, tala med de fattiga i kojorna deromkring — äta middag, göra långvariga, ensliga promenader i trädgårdens aller, medan morbrodern sof sin goda middagssömn, att servera tå, derefter åter göra bön och så gå till hvila — se der tilldragelserna under hennes dagliga lif! Enformigt måste ett sådant lif vara för alla, äfven för den, hvilken spelat ut sin roll i verlden och nu blott med tålamod hade att afvakta slutet, men tryckande enformigt för en ung flicka som Ellen Wynn, liflig och intelligent, full af varm känsla och ren uppfattning af allt hvad som skänker lifvet nägot värde, Men äfven genom ett blytungt lif kan en silfverådra sträcka sig. Under sina ensliga promenader i trädgården, de ljufva eftermiddagstimmarna, kände sig Ellen innerligt lycklig. Dessa stunder voro egnade åttankar på Frank, uteslutande åt tankar på honom. Inga husliga angelägenheter, inga af lifvets prosaiska omsorger och bekymmer fingo då störa henne; hon öfverlemnade sig då åt den oblandade sällheten af att minnas hvad som varit och att hoppas på framtiden. Långsamt vandrande af och an på den mjuka gräsmattan, med sin lätta sommarhatt hängande på armen, återkallade hon i sitt minne den stund, då han först presenterades för henne, huru hon hade känt sig öfverraskad af hans vackra, manliga utseende, huru hon med hemlig glädje hade märkt det nöje hennes sällskap skänkte ho