Aftonbladet – 21 september 1872, sida 3

var sjelf en flärdfri man, en man som ömkade sig öfver fjesket, log deråt och ofta deröfver ut talade sitt frimodiga förakt. Mångfaldiga bevis skulle kunna derpå anföras, men de äro alls kända af folket och hafva i sin mån bidragi att göra den nu aflidne konungen till en iol kets man. Det säges, vi veta dock icke mec huru stor tillförlitlighet, ehuru den flärdfric konungens karakter gör det mycket troligt, at! han uttryckt en önskan, det svenska folket icke måtte efter honom anlägga sorgdrägt. I det fallet torde vi dock lemna hans önskan oupp fyld, ty viäro vana att äfven genom yttre tecken. visa hurn smärtsam vi känna förlusten af någon som varit oss kär, och vi kunna ej ådagalägga detta genom annat än en drägt, som motsvarar bruket vid dylika tillfällen. Men hvad tror man att Carl dem femtonde skulle säga, ifall han nu kunde erfara, att man till och med i tidningsannonser kallar honom högstsalig? Vi hafva svårt att afgöra, om hans yrede skulle upplåga eller om han skulle egna fjesket ett af dessa skämt, i hvilka han ofta var så lycklig och med hvilka han gaf den enfaldiga servilismen ett slag, som skulle hafva varit dräpande, om servilismen någonsin kunde dräpas. Antingen vred eller skämtande, skulle konung Carl på det lifligaste undanbedja sig att benämnas saligare än andra hädangångna menniskor, derom kunna vi vara fullkomligt öfvertygade. Han skulle finna uttrycket osmakligt, dumt, hädiskt. Men han lät det ju stå vid faderns, konung Oscar den förstes frånfälle, invändes måhända. Det är sant, men hvad den sonliga kärleken då förledde honom att förbise skulle han högst sannolikt icke fördraga, då det gällde honom sjelf. Hvarför icke afskaffa det osmakliga bruket nu, då man vet att den, hvarom fråga är, skulle sjelf vara den första attförkasta det?