Aftonbladet – 21 september 1872, sida 3

trogna 1 voteringarne. Med dem gick det derföre mycket illa. Hr Mankell, som af hr Gustafsson mycket varmt förordades, föll igenom, under det häradshöfding Carlen och statsrådet Bergström, som han med icke mindre kraft bekämpade, uppställdes såsom mötets kandidater. Dertill antogos dessutom hrr Dufva, Hedin, Cederschiöld, Ketjser, Adlersparre, Gripenstedt, Fock, Sjöberg och M. Rubenson. I det ögonblick för handlingarne höllo på att afslutas lärer ett fåtal qvarvarande personer dessutom ha på listan uppfört bleckslagaren Granholm. Följande till kandidater ifrågasatta personer vunno deremot icke mötets majoritet, nemligen: hrr Mankell, Wieselgren, Bianchini, Ljungberg, C. A. Nelson, Thurgren, Staaff, Alf Björkman, Wallden, C. M, Björn stjerna, v. Framrcken och Hagerman, Hr Mankells kandidatur förordades såsöm vi nämnt af hr Gustafsson. Det motstånd han rönte vore ett bevis på att de konservative fruktade honom, och derför borde han väljas. Efter den sorgliga händölse som timat i onsdags vore det ännu mera nödvändigt att skicka till riksdagen personer, som stå på folkets bästa. Hvad hr Mankell vore, derom vitnade hans föregående lif. Då tal. nu ville härom erinra, ämnade han taga till ledning den redogörelse hr Mankell nyligen utgifvit rörande sin riksdagsmannaverksamhet, och uppräknade tal. derefter med stöd af nämnda (naturligtvis fullkomligt opartiska) källa, hvad hr Mankelluträttat för försvarsfrågan, undervisningsväsendet, rösträttens utvidgning m. m. Han hade gått! med landtmannapartiet, då det gått framåt och framför det, då det stått stllla! Om de liberale icke valde Mankell, så handlade : de så som den, hvilken trampade ned sinl skörd för att söka efter en sällsynt blom-: ma, som icke fanns. ! Docenten Forssell trodde, att man ännu icke hade någon erfarenhet om hvad som : kan ske med anledning af den i onsdags: timade händelsen, och att man derföre kun-! de lemna den saken ur räkningen; men tal. ville, med afseende å hvad som anförts rörande hr Mankells verksamhet för försvarsI frågan, erinra att han justi denna fråga vid riksdagen i väsentliga punkter förnekat hvad han förut i utgifna skrifter yttrat. Tal. ville vidare anmärka, att hvad man än må säga om landtmannapartiet och den demokrati, som det representerade, så vore det likväl lett faktum, att dess nuvarande program ej I öfverensstämmer med städernas och specielt I Stockholms valmäns intressen, i det bortItagandet af millioner i statsinkomst, som nu Jutgå från jordegendomen, skulle hårdt drabIhba städernas invånare och särskildt deras arbetarebefolkningar. Att tillmötesgående må vara nödvändigt, ville tal. ej bestrida, men det sätt, hvarpå hrr Mankell och Dufva gifvit efter för landtmannapartiets anspråk, då de varit med om ett försök att på våldsam väg genomdrifva dem genom att bringa dem under gemensam votering, fann tal. synnerligen betänkligt. Derilåge ingenting som valmännen hade skäl att tacka dem för, J och tal. önskade icke för sin del sådana representanter till bevakande af hufvudstadens och landets högsta intressen. Hr Gustafsson hade med tillfredsställelse hört den siste tal. ställa hrr Dufva och Mankell lika, ty då mötet redan uppställt dena förstnämnde såsom sin kandidat, fordrade konseqvensen att äfven den andra uppställdes. Mötet visade sig likväl, såsom vi nämnt, vara af en annan tanke och förstå att skilja mellan de båda kandidaterna; ty hr Mankell fick vid omröstningen en icke obetydlig majoritet emot sig. Hr Cederschiölds kandidatur förordades at hr L. J. Hierta och direktor Borg, hvilka vitsor2ad2 hans menniskovänliga sinne. Den förre medgzaf emellertid att han icke kände hr C:s politiska åsigter. Såsom vi nämnt blef hr C. mötets kandidat. Då ordningen kom till öfverstelöjtnant Keijsers namn, anhöll denne att få nedlägga ordförandeskapet medan hans kandidatur behandlades. Derom anmodad, intog derföre hr Forssell ordförandeplatsen. Hr Keijser begärde derpå ordet och redogjorde för sina politiska åsigter. Till en början försäkrade han, att om han erhölle valmännens förtroende, skulle han ej göra sig skyldig till någon vacklande och tvetydig hållning. Han skulle framför allt hälla på folkets sjelfbestämningsrätt och tillika ihågkomma att han vore skyldig stå till svars för sina handlingar inför sina valmän, med hvilka han ansåge sig böra rådpläga i vigtigare frågor, Han ville för öfrigt verka för undervisningsväsendets ordnande på rent folklig grund och för den politiska rösträttene utveckling. Då det blifvit yttradt att de liberale ej borde välja embetsmän, emedan de vore beroende af regeringen, så ville tal. medgifva, att embetsmän verkligen vore beroende af regeringen för befordran, för erhållande af arvoden o. s. v., men om en embetsman det oaktadt bekände sig vara liberal, så vore ju detta ett bevis på oberoende; och om han ådagalade detta innan han blifvit vald, så borde han väl kunna väntas göra det ännu mer, då han såsom riksdagsman åtnjöte både grundlagens och allmänna opinionens skydd. För öfrigt kunde det inom alla klasser uppvisas personer, som vore beroende af regeringen, och ville man derföre undvika att bland dem söka representanter, så skulle man slutligen ej erhålla några alls. Tal öfvergick derefter till försvarsfrågan och uttalade den åsigt, att det vore för Skandinavien omöjligt att uppställa stridskrafter, tillräckliga att motstå de makter, af hvilka vi kunna blifva anfallna, så vida icke folket sjelf anser det yttre försvaret för en hufvudsak, Talaren hade i ett offentligt föredrag för 4 år sedan uttalat sina åsigter i detta ämne, och han 1 sporde nu huru man kunde vänta att folket ? skall hysa intresse för det yttre försvaret, så länge det ej eger sjelfstyrelse? Derförutan vore hvarje försök att ordna för-fö svarsväsendet gagnlöst. Först borde man s göra massan, som skall försvara landet, ki villig att göra det. til Vi ha något utförligt rodogjort för hrlde Keijsers yttrande, emedan vi anse det noglgs märkligt att förtjena komma till hufvudstati! 1 Te et Fo Rn ee 0 0 vv HH Eero RR 0 0 et rev I HH D ct me hh AA eV DM