Aftonbladet – 20 september 1872, sida 3

tror snarare att han är anställd vid jernvägen, ty — det var löjligt! — jag höll hans hufvud, då han kom till sans igen och det första som han mumlade mellan tänderna var något om elfva telegrafstolpar. SJETTE KAPITLET. Värdshnsvärdens berättelse. Sedan många år tillbaka hade det ej varit ett sådant tillopp af menniskor på värdahuset vid Gravesend. Dess nuvarande egare kunde icke erinra sig något, dermed jemförligt. Då han några år förut hade tagit provisionel vård om en vacker, bengalisk tiger, nygs anländ med en Ostindiefaräre och af hvars förevisande han drog en liten nätt inkomst, var icke trängseln på långt när så stor. Äfven under en tidigare del af hans lif, då han höll värdshus vid Waterloogatan cch för att locka menniskor antog en pygmeisk kypare och en gigantisk skänkjungiru, lyckades ändå dessa icke draga så mycket folk till värdshuset, som nu historien om Frank Scorriers strid med rymmaren på Graves2nds värdshus. Också var det nu en helt annan klass af menniskor. Icke bara simpelt folk, som ej reqvirerade mera än ett glas öl och stod och tittade sig omkring för en half timme eller så; nej, det var riktigt förnäma gäster, egendomsherrar i sina egna ekipager kommo och bestälde frukost; officerare frän skeppen, frän dockorna, från Chatams baracker gjorde tidt och ofta besök och mera maltoch spritdrycker reqvirerades under denna tid, än hvad i mannaminne varit brukligt. Naturligtvis var ej heller tidningspressen orepreseoterad. Ganaka tidigt på morgonen efter den hemska tillåragelsen, anlände en ung man med rundkullig svart hatt och