Aftonbladet – 20 september 1872, sida 2

Det under en tid gängse, men mer än sannolikt ogrundade, ryktet att den ryske cxaren skulle på trekejsarmötet bringa å bane frågan om femte artikeln i Pragfördraget och genom sina böna oficia söka utverka att rättvisa ändtligen vederfores Danmark, ger verldstidningen Times anledning till följande för de trenne kejsarnes och deras rådgifvares statsmannnvishet föga smickrande kommentarier: Det skulle. ha varit en föratåndig polik af Tyskland att ba visat sig ädSmodigt i sina österrikiska och ryska grannars ögon genom att frivilligt och genast ha uppgjort den lilla affären om de slesvigsk-dauska distrikten, hvilken utöfvat ett så menligt inflytande på förtroendet till Tyskländs loyalitet. Femte artikeln af fredsfördraget i Prag, på grund af hvilken dessa distrikt skulle återlemnas till Danmark, tyckes endast betraktas som en onyttig papperslapp. Men att man är skyldig Danmark rättvisa är en sak som icke kan förändras, och furst Bismarck skulle handla mer enligt siä ka rakter, om han förskånsado sig bakom ett häårdnackadt jag Vill ej, än genom att framställa en mängd undflykter om befästningarna på Als och Dybböl eller om nödvändigheten att garantera några dussin tyskars rättigheter, hvilka vid uppdragaudet af en intrasslad gränslinie kunde komma att lyda under danskt välde. De stora europeiska frågorna äro i sånning icke, och måhända är det en Iycka, mogha för afgörande; men kejsarnes rådgifvare skulle hafva ådagalagt en vishet, om de insett att små frågors afgörande irättan tid ofta är det bästa medlet att undvika att de stora uppröras, Slesvig-holsteinska frågan mellan Danmark och några få tyska ptofessorer år 1848, ursprungligen en bagatell, ledde till 1864 årg danska krig, och detta var den omedelbara förevändningen för Sadowa 1866, som skulle efterföljas af Sedan 1870. Från det första patriotiska korståget till Elbehertigdömena till störtandet af franska kejsardömet var det ingen brist på diplomatiska noter och protokoll, lika litet som på kungliga besök, kejserliga möten samt underhandlingar och stiptlationer, som alltid föregingos och efterföljdes af bedyranden, att alla makterna lifvades af de mest vänskapliga motiv, att deras ömsesidiga vänskap och goda förstånd aldrig varit större och att freden aldrig hvilat på fastare grundvalar. Likväl visade det sig, att den futtiga slesvig-helstgineka frågan var lika olöslig som den var obegriplig. Den genomgick tra på hvarandra följande krigiska faser, och ehuru summariskt afgjord genom svärdet, har den icke hittills erhällit en tillfredsställande diplomatisk lösning. Om det emellertid ekulle visa sig, trots det af oss återgifna ryktet, att en kongress af kejsare och deras ministrar varit oförmögen att äfven nu finna klaven till denna gåta, skall verlden svårligen sätta tillit till att de upptäckt en ledtråd till freden genom labyrinten af de verkligen stora europeiska svårigheterna. Det gifves problem i verlden, som kejsare och statsmän icke kunna lösa af åtskilliga skäl, men hufvudsakligen derför, att de icke våga taga itu med dem. Det kommer att råda fred i Europa så länge den orientaliska frågan kan hällas sväfvande, men hvad som håller henne sväfvande är icke mötet i Berlin; det är hennes egen hopplösa svårighet och invecklade beskaffenhet, de mänga stridiga nationella och internationella intressena och den oförsonliga motsatsen i de olika folkens sträfvanden. De orsaker, till följd af hvilka hon ända tills nu blifvit oafgjord, kunna fortfara för en obestämd tid; men man har ingen garanti för att mötet mellan de tre kejsarne skall bidraga vare mycket eller litet till vinnandet afettsädant uppskof. Man har snarare skäl att befara motsatsen; ty om också icke den orientaliska frågan kommit på tali Berlin, har hon under sista veckan på hvarje klubb och hvarje kaf6 på hela längden och bredden af de tre kejsardömena utgjort ett diskussionsämne för panslavistiske entusiaster — polackar, czecher eller, serber — hos hvilka hon, ända. till dess underrättelsen kom om det tillämnade kejsarmötet, jemnförelsvis elåg i qvala. Man kan svårligen föreställa sig. att furst Bismarcks afsigt, då han utfärdade inbjudningar till festligheterna i Berlin, var att befotdra sådant spekulerande och frågande eller specielt att uppmuntra till agitation rörande denna stora fråga, till hvilkens lösning han måste känna, att: både de tre kejsarnes makt och deras statsmäns snille kan uträtta så litet. Men antingen nu detta var ändamålet med mötet eller icke, har det hittills varit dess enda