Aftonbladet – 19 september 1872, sida 2

nå kunna lefva, utan att ånyo löpa fara för spårhundar och bojor. Ni må hålla inne med edra anbud; prata ute i vädret längre, sade Frank. Tror i att jag en enda minut har litat på edra vackra historier om gömda skatter? Jag vill ej veta af något gyckel vidare. Väntal skrek Bradstock åter och tyckes komma i ett allt mera ångestfullt bevär efter friheten; gyckel — sade ni så? Ni tror således ännu att jag säger osanning? Kanske tänker ni att det alls inte har skett någon sådan guldstöld, utan att let bara är en hopspunnen historia? Titta tidningarna så får ni väl se Och hvad latsen angår der guldet ligger så — hör wu på mig! Ni är en herreman och den som har mod i kroppen, det såg jag vid första ögonkastet. Hade det varit en ansan som jag råkat på, skulle jag väl ha tvingat honom atthjelpa mig, men ni, herre, har hjerta i bröstet och derför vill jag lita ryggt på er. Mellan Truro och Falmouth igger en liten station, vid namn Gwynru thin — en obetydlig, liten plats, bara ett plankhus och en biljettlucka vid sidan at banan. Guldet är nedgräft på ett fält, rätt bakom elfte telegrafstolpen från Gwynru thing station, då man går till Falmouth. Den elite telegrafstolpen vid banan. Detta är igenkänningstecknet, förstår ni. Förbrytaren tystnade, men det dröjde några sekunder innan Frank svarade. Hans ögon -voro vidöppna och stirrande; hans händer grepo med konvulsiv kraft fast i bordet. Slutligen utbrast han: Jag förstår ingenting; jag vill ej veta något vidare; jag vill inte stå i underhandlingar med en lagdömd brottsling. Ni kan ej beskylla mig för att jag inte har gifvit