Aftonbladet – 19 september 1872, sida 2

åt klocksträngen, och mannen som såg att han var obeveklig, blef alltmera ifrig. Hör på, sade han. Så mycketjag sett af verlden, har jag ännu aldrig känt den man som egt så mycket pergar han tyckt sig behöfva. Ni är en fin herre, men mynt kan ni likafullt ha brist på — så ha många fina herrar, Jänk nu, om jag vore i stånd till att skaffa er en liten nätt förmögenhet — inte några fattiga hundratals pund, men tusen — flera tusen ? Frank Scorrier log föraktligt. Ni gör ett försök i ny stil, mr Bradstock, sade han. Hur känner ni mitt namn? inföll ryms maren hastigt. Jaså — jag kommer ihåg! jag berättade om min hustru. Ni har ett skarpt hufvud, ni, herre, och är qvick att uppsnappa hvad ni hör. Ja, jag är Georg Bradstock, sade han; jag är just densamme som utförde den stora stölden, som de kalla den i tidningarna. Ni har väl hört talas derom, herre? Jag är inte bekant med polisbladet, sade Frank. ;Kan väl vara; men den händelse, hvarom jag talar, har stått mycket att läsa om i alla tidningar. För en tid sedan skickades tjugufyratusen pund i guldstänger från främmande land till London och kistan landadeordentligt och oskadad i Falmouth, men då bantåget kom fram till London var hon försvunnen. En man, vid namn Joe Grogram, som varit anstäld i jernvägskom paniets tjenst, men blifvit afskedad, hade blifvit sedd vid stationen i Falmouth och man fick reda på att han tagit biljett som passagerare. Han blef misstänkt, gripen. förd inför rätten och dömd. Det var bara en till med om företaget och denne var jag. Georg Bradstock; jag blef snart också fast