Aftonbladet – 19 september 1872, sida 2

Det är med djup och uppriktig smärta i i dag gå att tala om den sorgliga yhet, som nu med hjelp af telegrafen kyndsamt sprider sig kring landet och fverallt inom våra landamären framkalar bestörtning och sorg: nemligen att onung Carl XV i går klockan straxt efor I på aftonen aflidit i Malmö. Det opp, som ännu för några få dagar sedan llmänt hystes, att brunnskuren i Aachen kulle ba medfört ett gynnsamt resultat ;ch att konungen skulle återkomma hit ned förbättrad helsa och stärkta krafer, har visat sig fåfängligt. Lifskraften var bruten; hemresans ansträngningar ych besvärligheter uttömde de sista återstående krafterna. Läkarne hade önskat, att konungen, i stället för att vända sig mot norden, skulle från Aachen bevifva sig åt södern, för att i ett mildare klimat tillbringa bhöstoch vintermånaderna; men en oemotståndlig längtan dref honom hemåt. Han lyckades jemnt och nätt uppnå den kära fosterjorden, för att dö der. Det hör till den officiella coutumen i alla länder att tala om folkets sorg vid monarkers och höga furstliga personers frånfälle. Men sällan torde-det så somj! nu i ordets fulla mening vara en sanning, . att folket känner sig icke blott smärt-l. samt berördt, utan verkligen sörjer öfver en konungs död. Öfverallt inom vårt land, dit budskapet kommer, att konung Carl lemnat det jordiska, skall det, i palatset såväl som i kojan, framkalla en smärtsam sensation, liknande den man erfar vid den oförmodade underrättelsen att döden bortryckt någon af ens närmaste, någon som stått ens hjerta mycket nära. Det är som om detta dödsbud skulle för alla och en hvar förkunna icke blott en allmän, utan en rent af personlig förlust. Ty det är ett ovedersägligt faktum, att konung Carl var i mycket höggrad populär, att han var älskad af folket, så som endast få konungar före honom ha varit. Grunden till denna ofantliga, efter hand sig utvecklande och rotfästande samt under alla skiften orubbliga popularitet låg utan tvifvel till en del i bans individualitet. Vid sidan af menskliga fel och brister egde kung Carl vissa personliga egenskaper, som voro egnade att i hög grad anslå folket. Framför allt egde han den egenskapen att vara äkta svensk, mera svensk än någon konung sedan 150 år varit. Folket igenkände i honom sitt eget nationella skaplynne, det sågi honom kött af sitt kött och ben af sinom benom; det visste, att hans själ var belt och hållet genomträngd af de nationella instinkterna, att hans hjerta klappade med samma slag som folkets i allt som rörde det fosterländska, att han i afseeende på vår nationella ställning och våra förbindelser var genomträngd af nationens sympatier och antipatier, att han med oskrymtad värma och kärlek omfattade allt nationelt och att han framför hvarje annan ära, som han rönt eller möjligen kunde ernå, satte den att vara svensk och den främste bland friborne svenske män, A Dertill kom den stora enkelhet, rättframhet och hjertlighet, sow låg i hans väsen. Etikett, omsvep och underfundighet älskade han icke och liknade i det hänseendet ganska mycket sin förut bortlgångne gode vän, danske konungen Fredrik VIL. Det goda hjertat manade Thonom till en hjelpsamhet, som i flere hänseenden alltför mycket anlitades, och Isom också stundom torde ha gått längre än lämpligt varit. Men utom dessa personliga egenskaper finnes det en annan, politisk och mera varaktig grund för denna stora popularitet. Konung Carl var den mest )konstitutionelle konung vårt land någonsin egt. Vid sitt uppstigande på tronen helsaIdes konung Carl icke med några öfverdrifna förhoppningar. Hvad man hört om honom såsom kronprins och hvad man Ityekt sig kunna erfara på de tvenne år Ihan hade fungerat såsom regent under faderns sjukdom, ingaf mången den Tföreställnipgen att ban skulle visa fiendtlighet mot samhällsutvecklingen och den allmänna folkmeningen och att han skulle KRETS DN ERAN GRAN mn låt klocksträngen. och mannen som sår af