Aftonbladet – 17 september 1872, sida 3

Han kastade en snabb blick tillbaka öfve axeln medan han talade och hela hans krop skakades af en rysning. Det var litet vir qvar i ett glas på bordet bredvid honom han grep det och tömde det häftigt. aBer om ursäkt, sade han, men jag ha inte smakat hvarken mat eller dryck sedai i morgse och jag är nära uppgifven af hun ger oah törst. Frank Scorrier höjde på axlarna och skö en vinkaraffin samt ett fat med bakelser å den motsatta sidan af bordet, der den skälf vande uslingen stod. Denne slog uti et glas åt sig, med en hand som darrade lik: mycket af ifver, som af trötthet; han tog el bakelse och slukade den snålt. Ljusskene föll på den handklofve som ännu satt qva på armleden, han märkte detta och gjorde ett svagt försök att draga sin trasiga gri jackärm öfver jernringen. En minuts tyst nad uppstod, derefter sade Frank: Hvad ämnar ni göra? Ligga stilla här en liten stund, — bar: en half timme eller så, i fall ni vill tillåt mig det; derefter gå ut genom stora porte; och maka mig at till ett säkert gömställe som jag känner vid Chatamvägen. Och bli tagen då ni kommer till porten sade Frank, Tycker ni sjelf att ert utse ende är sådant, att ni obemärkt kan fi spatsera ut från ett hus som detta och e bli gripen i detsamma som ni stiger öfve tröskeln ? Det skulle ganska väl gå för sig, on jag hade på mig en af de der hattarna ocl rockarna der borta i hörnet, saderymma ren och pekade på en packe kläder, N är en fin herre, en riktig sprätt, kan ja se. Inte kan ni missunna en stackars för följd karl som jag en hatt och en rock, on ni dermed kan rädda bans lifo