Aftonbladet – 14 september 1872, sida 3

Cd deferden, der figurerna äro målade af Ti Idemand, med huru stor lätthet två jemnbör diga konstnärer, när de blott båda äro i hufvudsak eniga, kunna arbeta tillsammans, utan att arbetets helgjutenhet derigenom skadas. Hos Askevold i hans Seterfaerd ved Fjorden och kanske i synnerhet i hans vackra Sommermorgen visar sig denna helgjutenhet och den afrundade kompositionen icke mindre än hos Gude. Hos Eckersberg tillkommer dessutom något af det, som särskildt gläder en dansk konstnärs öga. I hans Parti fra Romsdalen spetsar sig penseln ovilkorligt och tecknar nästan med en blyertspennas precision de herrliga bergens fina, jungfruliga linier. I sin stora högfjellstafia manövrerar han (i likhet med hvad vi sågo på vår-utställningen hos oss i förfjor) så bestämdt, nästan realistiskt ärligt med förgrunden, att man ett ögonblick har svårt att känna igen skolan. Han nästan uppoffrar här sitt konstnärliga prerogativ, för att få den hårda kantiga klippan, ända till den minsta mossbevuxna facett, att framträda; han går i teckningen ett godt stycke utanför Gudes breda, konventionella penseldrag, men leder oss då också i den mindre högfjellsbilden — der allt måst vika för hänsyn till det glödande solljuset i midtpartiet — åter till skolan och dess metod. En tafla, der allt förskrifver sig från den teknik, den om man så vill fullkomligt rationella metod, som blott utlandets konst kan. beherrska, är Munthes vinterlandskap. En uppkörd landsväg med snö, gropar på hvarje sida, och töväder, som redan börjar underminera fältens snödrägt. Jnstaka, fristående, nakna träd upp mot den grå vinterhimmeln, der solen leker i horisonten med ett melankoliskt, rödaktigt sken. Blott en målare hos oss skulle kunna alstra något liknande; det är Rump Men han skulle också kunna göra det blott derför, att han sjelf bildat sig en ganska egendomlig metod, som särskildt icke bekymrar sig om någon synnerligt framstående teckning. Munthes tafla innehåller oemotsägligen stora skön. heter. Men det är möjligt, att skönheterna närmast hvila i det lyckliga moment af naturen, som här blifvit gripet (och då kanske yttra sig blott för dem, hvilka i det hela taget älska naturen så mångsidigt att de icke ens på dess dödsbädd skulle vilja öfvergifva densamma). Man måste för att kunna göra en sådan tafla, hafva för sig en fullt färdig metod, en fullt utvecklad apparat, som från alla håll omfattar föremålet och icke låter den minsta del deraf undslippa. Ett direkt studium för en sådan framställning af naturen kan ingen hafva; men den skola, hvarur Munthe utgått, skaffar ock medlen på annat sätt till detta slags framställning, och denna tafla, som oinvigda kanske skulle med en inlärd glosa benämna hänkastada, är produkt af ett mödosamt arbete, som kan läras. Vi föras sålunda genom Munthes tekniskt fulländade tafla in i tekniken i egentlig mening. Vi låta konstens omedelbarhet, primitiva och naiva behag ligga bakom oss, och stå midt i nutidens förständspoesi med dess rutin, dess åt det konstiga allt mer utvecklade apparat. Gude och Eckersberg, Cappelen och Morten Mäller äro redan nå got föråldrade väsen i denna sfer. Det är den ny-franska skolan, som här är läromästaren; icke den skola, som vi i Danmark känna och värdera, den realistiska, allvar-. samma, förträffliga skolan med namn sådana som Geröme och Meissonier. Det är en ittling af de stora franska kolorister, hvilka b. ex, velat taga arf efter Delacroix; men arfvingarne hafva blott fått skalet, medan kärnan kommit under jorden med samme Delacroix. Wahlberg är den, som bland de svenske andskapsmålarne representerar tekniker . eminent mening. Som målare är han ullständigt, fransk (nyfransk), som fransnan fullständig kolorist. Han tyckes ha n rotfästad aversion för konturer, och Synes som material för teckning känna blott den mjuka, lätt utplånliga svartkrian. Det är förnäma taflor, han utstält (en itaf dem är till och med dekorerad). De tsöndra sig från mängden; en hel del elesans är utbredd öfver dem, något obegripigt, och en del brist på märg; och de skilja ig lika mycket från de tunga, något mateiella norska taflorna, som en Pariserdandy rån en infödd Schwarzwaldare. När man cke låter sig förbluffa af den främmande, ågot arroganta minen, skall man lätt kunna dessa taflor upptäcka, att det utom den nottaglighet och den energi, som fordras för utt kunna tillegna sig en sådan teknik, lerjemte måste hos konstnären finnas den örmåga, som sätter honom i rang med, hvad nan kallar den bättre franska romanen i åra dagars. Taflan blir, liksom nämnda lass af böcker indelad i olika fack. Innanör hvarje fack bli vissa partier mera utildade än andra; i dessa partier blir återgen en detalj framhållen på de öfrigas beostnad; denna detalj bär då inom sig den fsedda pikanta pointen. Omgifningarna töra icke effekten; de äro beherrskade och rodererade efter alla konstens lagar; det lifver utvecklingsgång och clat i berätelsen, och en totalvy förenar under hela erättelsens framåtskridande detaljerna och amlar dem till slat i ett helt. Den bästa afla, Wahlberg har på utställningen, är väl ans sÅfton i Bohusläns skärgårds. Här r allt koncentreradt kring effekton af den edgående solens strålar bakom de stora, erglika skyarne, Hafsytan har måst lemna rån sig några afsina detaljer; landet, fiskaryddorna och staffaget på stranden äro dämade och modererade. Men det oaktadt är ler intet öfverilande, intet jägtande efter tt blifva färdig. Förgrunden har fått en rpperlig, kylig reflex bort öfver stenarne.