Aftonbladet – 14 september 1872, sida 3

—L Svensk, dansk och norsk målarkonst Af H. Drackmann. ILL Det är egentligen bland våra målare blot en, nemligen Skovgaard, som systematiskt utbildat elever, och utan att vilja påstå, att dessa icke ha kludret, kan man dock iaf seende på denna lilla krets i motsättning till det stora flertalet af målare säga, att den gått löst på naturen, utrustad med en fond af system och metod, som utan tvifvel för densamma utjemnat begynnelsens svårigheter, men också lagt ett band på Idess sjelfständighet. Alla de andra, så Igodt som utan undantag, ha arbetat sig fram på det ofvan antydda, mera besvärliga sgättet, och genom att sålunda oupphörligt experimentera hvar för sig med blott naturen som kontrollerande rådgifvare hafva våra målare uppnått detta den autodidaktiska originalitetens kännemärke, som helt säkert gent emot den främmande konsten lika ofta yttrar sig som originalitet i det sköna, det beherrskade, och i det bisarra, det förvända. Den främmande konstnären bär redan från början hos sig begreppet skola, atelier, metod. Vanligen väljer han sig genast en mästare, till hvars hela system han noga sluter sig, eller också går han omkring på rof hos flera sådana (och denna metod synes företrädesvis de yngre Diisseldorfarne välja) för att insamla den kunskap, hvarförutan han icke kan sätta sig i rapport till naturen. Medan våra målares verksamhet i ateliern hufvudsakligen beror af deras studium i naturen, blir helt omvändt de utländskes naturstudium beroende af ateliern. Hela läran om undermålning, färgens påsättning storr, lazur i olja, retouchering i en särskild fernissa o. s. v., hela den från slägte till slägte ärfda metoden, konstreflexionen, följer den unge svenske och norske målaren ut i naturen och gör hans arbeten till en fortsättning af atelierns, i stället för till en invigning af desamma. Den friskhet, om den också derjemte kan kallas Spinkelhed, som finnes i våra konstnärers studier från naturen, skall utan tvifvel glädja hvilken Disseldorfare som helst; men huru stor skulle icke dennes öfverraskning blifva, ora han ute i skogen eller vid stranden komme bakom en målaratiralj och såge naturen drag för drag blifva öfverflyttad på det nakna lärftet, eller som det heter, studiet göras åä la prima. Om han då gjorde vederbörande den frågan, huruvida man alltid betedde sig så, skulle han kanske erhålla till svar: Nei, undertiden experimenterer jeg lidt. Jeg maler f. ex, forgrunden pastos, og baggrunden lader jeg stå til en lazur, och öfver detta naiva experimenterande skulle då den främmande högst sannolikt draga på mun, och om han annars vore något meddelsam af sig, skulle han förtälja sin danske kollega det omöjliga i att mäla vått i vått, om det första utkastets ingnidning i kopallack, om be arbetningen med retouchefernissa, om användningen af Haarlems siccatif o. 8. v. Blir nu det i naturen förvärfvade studiet hos den danske målaren friskt och omedelbart, så blir det emellertid hes utländingen helt; det får hos honom en viss ro, en viss enhet, som i sin ordning inverkar på arbetet i ateliern. Eller rättare sagdt, den utländska konsten lägger vigten på resultatet, på bilden, och det så starkt, att det egentligen är bilden, som metodiskt påbegynnes ute i naturen och fortsättes i hemmet. Härigenom få utländska målares arbeten, öfverallt der de sammanställas med dansk konst, och företrädesvis i gallerier, på utställningar och i det hela taget i större lokaler den öfverlägsna, beherrskade hållning, som ofta tager publiken med storm. Näst efter att vara vårdslös är det måhända farligast att vara alltför samvetsgrann, och häri ligger just svagheten för våra målare på de stora utställningarne. De vilja eftergöra allt hvad naturen gör, Hvarje detalj; hvarje tillfällig yttring af ljus eller skugga taga de med, och till och med om det strider mot harmonien i sin helhet, — med skall det dock, derför att det var så i naturen, : Det är blick för anordningen i stort, det är tillräckligt utveckladt sinne för kompositionen som fattas våra konstnärer, och ) skulle det vara något, vi särskildt kunde lära af våra utländska kolleger, och skulle det vara något, hvarför man särskildt borde anbefalla de stora utställningarne, så vore det strängt taget endast detta, Det torde väl kunna antagas, att Gude vunnit sin största ära just genom sitt herravälde i denna punkt. Hans metod har i alla händelser i denna riktning nästan visat sig ofelbar. Den gör, att föredraget blifvit virtuosmessigt afrundadt; betrakta i detta afseende hans stora förträffligt komponerade Birkeskov. Samma sak gör vidare, att tonerna på hans taflor äro systematiskt hållna ifrån hvarandra, men derjemte smälta samman och förenas i en enstaka vy; betrakta här hans 2Solskinsdag på Kristianiafjorden med de vexlande kalla och varma reflexerna utåt vattenytan. Den förklarar, huruledes ljuset.i hans Norske Fjeldskovz kan gå så iamnt manam hala talan: an blauw mek Bönan