Aftonbladet – 14 september 1872, sida 3

och skulle kittelflickaren vilja utsätta sig för risken häraf? Att, deremot, gripa er rymmare eller bidraga till hans ertappande var att förvärfva sig en belöning och skulle ej mannen gerna passa på tillfället att på samma gång göra sig hedrad och att för värfva sig en summa klingande mynt? Det var naturligt att bofven skulle hys: en låg tanke om menniskorna, att han skull anse dem drifvas af lika bevekelsegrunde: som han visste skulle inverkat på häns ege handlingssätt. Han slog också sin först: plan urhågen — att bedja kittelflickarer om hjelp — grep med sina bundna händer fas om stören och började vandra, hållande sig i samma linie som mannen med kärran p! vägen nedanför. Äfven så stel och sönder bråkad som han var, blef detta honom icke svårt, ty kittelflickaren hade haft ett trä get dagsverke och som han dertill var er filosof — såsom nästan alla kittelflickar — gick han helt förnöjsamt och tänkte på de pengar han förvärfvat, på den muntr: aftonen på krogen som-väntade honom ocl trallade på sin glada visstump. Så fortgick det under mera än en mil — kittelflickare; med sin skotikärra på vägen nedanför, rym maren på andra sidan om häcken, alltjemn noga uppmärksam på sin intet ondt anande reskamrat, Slutligen kom bofven till en liten öp ning i häcken, stannade der och fät kitte flickaren komma tjugy steg längre fram Derefter smög han sig igenom, gled sakt: ned för sluttningen och följde efter den föra! nämnde på vägen, men så tätt intill kante; som möjligt, under det han alltjemnt höl den grofva stören i händerna, allt mera min skande afståndet dem emellan — stannad några ögonblick för att observera om ha!