Aftonbladet – 12 september 1872, sida 2

mer ni! ropade Hetty, och ruskade honom i sin förtviflan. Men han visste ej hvad hon sade, och milord bemötte hennes anklagelser med förtjent förakt. Gjorde han icke allt hvad han kunde? Han ropade ju på hjelp så högt han förmådde och ställde till Lina de mest rörande böner att hon skulle hålla hufvudet öfver vattnet -— om hon kunde. Det var ett godt råd, men Lina började tro, milords visdom i all ära, att det snart skulle vara henne omöjligt att följa det. En dödande svaghet smög sig öfver henne, hennes händer s.äppte sitt tag om pilgrenen, hon slöt ögonen och tyckte att all verldens herrlighet försvann för henne, då på en gång från skogen hördes ett ljudeligt: Hollah ! som väckte ekotur dess middagssömn — hastiga fotsteg — ett utrop af häpnad — en hand, som skuffade undan unga grefven med vanvördlig häftighet och med ett uttryck, som bra nära liknade en ed — ett språng — ett plaskande — en sekunds paus — och så en arm om hennes lif, och en stämma, som var henne kärast af allt på jorden, tillropande henne mod, och några ögonblick senare stod hon på stranden af den lilla ön bredvid sin räddare. Min älskling ! sade han, ömt stödjande henne med sin arm. Huru kunde du vara så oförvägen! Är du bättre nu? Ja, svarade Lina med ett litet hysteriskt skratt, jag är alldeles oskadad, men bra våt. Gud vare lof, du är räddad! utbrast Elton, böjde sitt ansigte ned mot hennes skuldra och gret som ett barn. Inte så... inte så, min vän, hviskade Lina. Jag-är alldeles bra nu. Låt oss vara komma härifrån. Se, der är båten. Elton hjelpte Lina i båten och rodde hatigt öfver till stranden der Hetty och lord Jaklands stodo. Elton hade just lyftat Lina-ur båten, och Ietty. gret och skrattade och bannade henne Då en gång, då en del af sällskapet kom illbaka från skjutbanan, med välborna fru Atherton i spetsen. Vid deras åsyn drog ig Elton litet undan. Hvad vill detta säga? Hvad har händt? opades i korus; Åh, det är ingenting, svarade den oförikneliga Lina, hvars lugn ingenting kunde