Aftonbladet – 11 september 1872, sida 2

lande slutsats och sedan han en stund funderat derpå, gick Gustavus med långsamma steg ut i parken, för att sedan sitta bedröfligt upphängd på ledstången till en bro, lägga ut krokar för fiskar, som ej ville komma, och känna sig djupt olycklig hela den varma sommareftermiddagen: Morgondagen grydde strålande och klar, och den rena himlen tycktes lofva att icke störa dagens nöjen med några nycker, Du är verkligen bra söt i den der drägten, Louisa, sade Lina hjertligt och uppriktigt. Du har den vackraste hy jag när gonsin sett, och den fina blå färgen kläder dig så väl Fröken kunde ej motstå detta, Hon böjde sig ned ochkysste Lina, och Lina räckte upp båda sina runda armar och slog dem om hennes hals, och betalade kyssen med ränta, under det hennes bruna ögon glittrade på ett besynnerligt sätt. Kors, barn, jag tror du gråter! utbrast Louisa. Nej, det gör jag inte, sade Lina, och skrattade genast, Kom, vagnen väntar! Och båda sväfvade utför trappan arm i arm, gnolande på en vals, och då de dan sade in i förstugan, hade de så när knuffat omkull Elton, Som i djupaste ödmjukhet vandrade fram och åter på gångmattan der. Hennes nåd, Atterton var naturligtvis förtjust att få se dem, helst hon troligen först genom deras åsyn blef påmint om deras tillvaro, och sedan de besvarat hennes artigheter med några dylika, lika uppriktigt menade, blandade de sig bland de lysande grupper, som stannat på den soliga gräsmattan fram för slottet. Under sin vistelse vid The Elms hade Lina naturligtvis förvärfvat sig en mängd verkliga vänner, som nu omgåfvo och