Aftonbladet – 9 september 1872, sida 3

Något om stenografien. Det är icke någon forntid, från hvilken den stenografiska konsten i vårt land räknar sina anor; det är först några tiotal år sedan densamma vann en allmännare användning vid riksdagarne, och likväl torde nu redan öfvertygelsen om dess behöflighet vid dylika och andra tillfällen, der det gäller att uppteckna det bevingade ordet, så rotfäst sig hos dem, som på ett eller annat sätt berörts af det parlamentariska lifvet, att de icke gerna torde kunna tänka sig ett väl och sanningsenligt uppsatt protokoll, för hvilket icke ett stenografiskt koncept legat till grund. — Deremot har snabbskrifningskonsten icke lyckats vinna något erkännande såsom varande nyttig på andra verksamhetsområden och på andra arbetsfält än det offentliga lifvets. — Och likväl borde ett stenografiskt system, hvilket innebure möjligheten att lätt inhemtas af den stora allmänheten, och som således, lika med len vanliga skrifkonsten kunde blifva ett bildningsmedel, genom att hastigare på papperet fästa det tänkta eller hörda ordet, anses vara förtjent af lika stor uppmärksamhet och uppmuntran som öfriga bildningsmedel, såväl från allmänhetens som också i synnerhet de personers sida, som oildningens värd är anförtrodd. Att hitintills icke något stenografiskt system kommit i åtnjutande af någon allmänare omhuldan, finner sin bästa förklaringssrund deri, att de flesta äldre systemen vait invecklade och svårlärda och deras tillämpning i praktiken berott på ett bela stande af minnet med en oändlig mångfald ve olika, ofta fullkomligt godtyckligt och nkonseqvent valda tecken. Sålunda känna ri atti många af de äldre systemen antalet vf olika tecken kunde uppgå till flere hunIraden, tusenden, ja tiotusenden, deruti icke lika kinesiskan med dess 80,000 olika ecken. Det är först på de senaste decennierna om inom de germaniska kulturfolken, tya Ta TT da