Aftonbladet – 7 september 1872, sida 2

a fr ramsteg i ljus och frihet står i samband med hvarandra. Jag vill förklara mig med ullkomlig uppriktighet. Jag har att tacka let religiösa celibatet för nägra af de utsöktaste fröjderna, några af de djupaste och mest afgörande erfarenheterna i min tillvaro. Sedan mitt adertonde år, då jag valde det, har jag iakttagit det med en tro het, för hvilken jag gifver Gud äran. Om jag således nu vid fyratiofem års ålder i mitt förnufts, mitt hjertas, mitt samvetes, med ett ord hela min tillvaros lugna mognad anser mig böra afstå derifrån, så är det derför, att äktenskapet framställer sig för mig såsom en af dessa lagar för den moraliska ordningen, hvilka man icke mot står, utan att skaka sitt lif i dess grundvalar och handla mot Guds lag. Jag säger icke, att denna lag framställer sig för alla; jag tror på celibatet såsom ett heligt och ärofullt undantag; jag säger endast att denna lag nu framställer sig för mig. Då en man har undfått i sitt hjerta, såsom ett annat undantag, lika sällsynt, lika heligt och lika ärofullt som det första, denna höga och kyska kärlek, på hvilken verlden icke tror, emedan hon icke är värdig densamma, då har denne man — vore han än prest och munk — ett absolut bevis på, att han icke hör till antalet af dessa frivilliga offer, om hvilka evangeliet talar. Jag är denne man, och äfven denna gäng tackar jag Gud för hvad Han har gjort med mig! Hans verk kunna synas stå i motsägelse till hvarandra, men Han känner bäst harmonien uti dem. I det ögonblick, då jag fann mig öfvergifven och förnekad af vänner och anhöriga, gång efter annan bortstött af min kyrka, af mitt land, af min familj, sände Han mig på min ensliga och dystra väg en ädel och helig kärlek, en sublim hängifvenhet, fattig på jordiska egodelar, men rik på förståndets och hjertats, och när allt annat störtat tillsamman har detta stöd ensamt eller nästan ensamt blifvit mig öfrigt. Men detta stöd skulle icke vara hvad det bör vara, om jag icke erkände den gåfva, Gud gifvit mig, om jag längre tvekade att begära det kristliga äktenskapets invigning för densamma! Och hvarföre skulle det vara annorlunda? Jag kan icke inse hvilka skäl skulle förbjuda mig äktenskapet, ty jag kan icke erkänna såsom sådant kyrkans lag och ännu mindre mina medborgares fördom. Jag skall alltid underkasta mig kyrkans lagar, om man blott icke under detta namn framställer för mig sådant, som redan Jesus Kristus, då han talade till sin tids fariseer, kallade menniskors bud, som omintetgöra Guds bud. Man erkänner visserligen att celibatet icke är en dogm; men man måste äfven erkänna, att det icke nu är en regel inom hela katolska kyrkan utan endast inom den latinska. Ännu i våra dagar äro i Orienten de katolske presterne gifte med den heliga stolens fullständiga bifall. Sannt är, att sådana giftermål böra föregå ordinationen och icke följa på densamma; men denna inskränkning, som för öfrigt har med sig stora olägenheter, är i det sunda förståndets ögon utan betydelse och låter i alla fall den grundsatsen bestå i hela dess styrka, att det icke finnes någon verklig oförenlighet mellan de bäda stora sakramenten — prestvigningen och äktenskapet. Den motsatta fördomen beror på en förvändhet i de moraliska begreppen öfver hvilken man har rättighet att förvånas hos kristna folk. Huru hafva de kommit derhän att om äktenskapet bilda sig denna läga och skymfliga uppfattning, som lika mycket står i strid med hjertats finaste och ädlaste instinkter som med uppenbarelsens läror? Ack, om äktenskapet endast är en eftergift åt vår naturs svaghet eller till och medl. passioner, då medgifver jag, att det för pre-. sten är en förnedring och en befläckelse, men då inser jag icke heller huru det låter förena sig med den värdighet, dopet medför, den helighet det kräfver, och man måste, för att vara konseqvent, likasom Tertullianus, förbjuda det för alla sanna kristne. Men nej, tusen gånger nej, det kristliga äktenskapet, det enda hvarom jag talar, är icke en eftergift åt vår svaghet, icke ens blottett medel för vårt slägtes bibehållande. Det är — om det tillåtes mig att citera mig sjelf — den fullständigaste, innerligaste och heligaste förening, som kan ega rum mellan tvenne menskliga varelser, Så definierade jag detsamma för fem år sedan från predikstolen i Notre Dame, och jag tillade med den helige Paulus och med hela den kyrkliga traditionen, att det — sedan evangeliu m kom i verlden — blifvit den hemlighetsfulla och strålande bilden at Orleis förening med vår menskliga natur, Kristi förening med sin kyrka... Å En annan villfarelse, icke mindre olycks-: bringande och icke mindre utbredd, är, att) man betraktar celibatet såsom nägot, hvartill man kan förpligta sig för beständigt. Just derföre att det berör det innersta, öm-: tåligaste och — jag bör tillägga — farligaste : i själens förhållande till Gud, bör celibatet: i hvarje ögonblick af sin tillvaro, förblifva ett nådens och frihetens verk, MDet tillhör: endast den Helige Ande att draga till detsamma och bibehålla i detsamma det lilla antal exceptionella varelser, som han gör mäktiga deraf. Men ingen mensklig auk-: toritet — hvarken konciliernas eller påf-j. varnes — kan pålägga såsom ett ständigt bud hvad Jesus Kristus sjelf endast velat framställa såsom ett råd... Det står icke i individens egen makt att. absolut afstå från en rättighet,som i hvarje. ögonblick och på så många sätt kan förvandlas till en pligt, Tillfrågad af mig angående presters och munkars rättighet i fråga om äktenskapet, skref en af de from-:; maste och lärdaste biskopar inom romerskal. kyrkan — af lätt begripliga skäl förtiger jag hans namn — till mig dessa ord: Ett sådant steg är alltid tillåtet, ofta nödvändigt och stundom heligt! ; Sådana öfvertygelser förefinnas hos del) mest upplysta andar, i synnerhet hos dem,l: ; ! SR Uk TES be Av Ott (fö SS AS Ott Fr OO VA AA DLK som ega erfarenhetens ljus och känna : presterskapets verkliga tillstånd och de praktiska vilkoren för det menskliga lifvet, Oml. de icks med nog frihet uttalas, måste man derför anklaga det jernok, som trycker pål: biskoparne såväl som på presterne, men icke mindre den klandervärda undfallenheten för den allmänna opinionen . Jag är öfvertygad derom: Frankrike så