Aftonbladet – 6 september 1872, sida 3

tl som i enskilda meddelanden med hans för I trogna öfvergick till begabberi. Under hela : 1600-talet hade ständerna tidt och ofta va I rit sammankallade, hvart annat eller hvart I tredje år, stundom tätare, sällan med längre 1 mellanskof; men någon föreskrift derom rI fanns icke utom i 1660 års additament till regeringsformen. Och då Gustaf III icke ville och icke kunde tillerkänna denna för en förmyndareregering afsedda stadga nå gon allmänt gällande kraft, så fanns i den äldre lagstiftningen intet, som förband konungen att låta ständerna sammanträda på vissa tider, eller oftare än han sjelf pröf. I vade nödigt; och Gustaf III kunde hänvisa Ipå detta förhållande, då han i sin nya re geringsform gjorde riksdagens sammankallande beroende af konungens godtfinnande, Den inverkan på riksstyrelsen, som ständerna före enväldet genom sina täta sammankomster obestridligen utöfvat, den måste nu upphöra eller förminskas, så vida som konungen, af naturligt misstroende till den makt, som han nyss öfvervunnit, gjorde uppskofven mellan riksdagarne långa, och sökte att göra ständernas öfverläggningar och beslut så betydelselösa som möjligt. För detta ändamål utplånades, så vidt sig göra lät, ej blott den stränga utbildning, som de representativa formerna under frihetstiden hade erhållit, utan ock den utveckling, som 1600-talets täta riksdagar medfört; 1617 års riksdagsordning, ehuru föga mer än ett utkast och ett ceremoniel, förklarades för grundlag; och konungen kunde derigenom göra anspråk på både första och sista ordet vid riksdagen, både uteslutande rätt att framställa öfverläggningsämnen och rätt att välja mellan ståndens svar. Riksdagens sammansättning, valordningarne, arbetssättet, sjelfva möjligheten af ett riksens ständers beslut, då icke alla voro eniga, sattes sålunda i fråga och underkastades konungens pröfoing och godtfinnande. Så blef representationen väsentligen beroende af konungen; och äfven sedan de yttre formerma blifvit med hans samtycke stadgade, ville han: icke upphöra att öfver förbandlingarne utöfva en misstänksam uppsigt och med sin myndighet ingripa i deras. gång. tergången till Sveriges gamla statsrätt var således knappast i orden, ingalunda i verkligheten, en sanning. MHvarken råd eller ständer egde efter 1772 den ställning och betydelse som före 1680. Konungamakten, saknande behörig motvigt af dem, blef under lenare former ungefär lika sjelfrådig som efter 1680. Gustaf III var icke vuxen den uppgift, som på honom ställdes, att förlika kämpande samhällskrafter, att återuppbygga en fast och lagbunden samfundsordning. Långt ifrån att i utöfningen begränsa sin makt, der lagen lemnade den obestämd, sträfvade han att utvidga den och fann snart äfven de lätta band besvärliga, hvilka han 1772 nästan för prydnads skull hade bibehållit. Med lätt förklarlig oro såg han i hvarje yttring af sjelfständighet hos råd och ständer ett farligt försök att återupprätta frihetstidens störtade maxter, och trodde sig icke nog kunna befästa sig mot dem. Å andra sidan kunde vanan att syssla med statens angelägenheter och om dessa hysa och yttra eget omdöme icke så hastigt utplånas hos dem, som på frihetstidens riksdagar hade deltagit i bestäms mandet af fäderneslandets öden. Antalet af politiskt bildade män var för stort, för att det parlamentariska statsskickets traditioner skulle kunna falla i förgätenhet eller folket nedsjunka i politisk slöhet och likgiltighet för de allmänna ärendenas gång. Det gick icke för sig att hos allmänheten inplanta öfvertygelse om sällheten af ett samfundsskick, der en arbetar och millioner njuta, Konungens styrelse kunde derför icke undslippa kritik. Men i samma mån som denna kritik tillbakavisades till sällskapslifvet, enskilda meddelanden och skriftliga anteckningar, utan att kunna på helsosamt sätt verka och göra sig hörd på riksförsamlingen eller genom tryckpressen, i samma mån blef den bitter och obillig, Missnöjet, saknande sina naturliga luftningsmedel, spridde sig doft och elakartadt; och konungen trodde sig af less tillvaro berättigad och manad att stränare tilldraga regeringens tyglar. (Slutet följer.) a a Re RT ec AA ET