Aftonbladet – 6 september 1872, sida 2

mindre lycka och trefnad, än till nägot annat af de oss bekanta ställena, ty fastän jordbruket af förvaltaren sköttes väl, egendomen vårdades utmärkt och alla tjenarne troget utförde sina åligganden, samt mrs Heury Treherne sjelf med synnerlig förkärlek vinnlade sig om skötandet af det som till det inre hörde, så var husbonden likväl borta och stället blef, i saknad af honom, triste och öde, Bättre dagar kunna väl äfven gry öfver Ariscedwyn, och mrs Henry Trehernes ansigte har fött en så ny anstrykning af glädtighet — liksom rummen sin åf målning och tapeter — att man nästan skulle vara frestad sätta tro till det rykte, som vet föriälja, att Georg Treherne hemväntas nästa vår. Det vore tid på att han åter vände, ty sedan han ombord åä Bellopheron lemnade sitt fädernesland, har han icke åter. sett det. Han var med under hela indiska upproret, deltog i belägringen af Delhi och höll på att hungra ihjäl bland garnisonen i Luckhow, men hade hittills genomgått allt utan att, som ban sjelf sade. hafva erhållit så mycket som en skräma. När kriget slu tade, tillstyrkte honom den general, under hvilken han.tjenat, att återvända till Eng land, för att göra sina anspråk gällande till utmärkelsen af Victoriakorset, hvartill äfven alla skriftligen afgifna rapporter öfver kap ten Trehernes tapperhet och outtröttlighet till fullo berättigade honom. Men vi veta redan hurudan havs ginnesart var. De yttre belöningstecknet af ett kors eller er medalj rörde honom föga, Känslan att hafys gjort sin skyldighet och ända till det ytter sta uppfyllt sin pligt var honom belöning nog, och medvetandet deraf bar lan inon sitt eget bröst, Gerna skulle han önskal att Elfrida offentligen fått läsa hvad han uträttat och hury han kämpat men ha