Aftonbladet – 5 september 1872, sida 2

Utmattad som han var, kunde han dock icke sofva, utan uppmärksammade nyfiket det buller som i nedre våningen förorsakades af till det lilla värdshuset nyankomna gär ster. Han hörde genast, att någon hade anländt och detta till honom. Hans otålighet ökades med hvarje minut. Doktor Salisbury och hans dotter mottogos af värdshusvärden och den lille läkaren, hvilken senare med mycken complaisance och under lifliga gester förklarade, att hans patient befann sig så väl som möjligt. Han blef uti sitt ordsvammel afbruten af en upppassare, som inkom och sade att mylord Treherne önskade se den främmande ladyn så fort som möjligt. Den lille doktorn ämnade visa henne vägen till öfre våningen, men Elfrida vände sig till fadren och sade: Jag tror det är bäst jag går ensam, pappa. Doktor Salisbury meddelade läkaren, att den unga ladyn var mr Trehernes hustru och att hon önskade råka sin man ensam. Han följde henne derför blott till dörren, bugade och aflägsnade sig Hon kände sig icke nervös eller upprörd. Om hon hade älskat denne man och nu mött honom efter en skilsmessa sådan som deras sista, skulle hon naturligtvis varit mycket uppskakad; men för Elfrida voro alla häftiga känslor döda. Det finnes, så väl för kroppssom själslidanden en skala, på hvilken de ej kunna gå öfver en viss grad — då denna är uppnådd, blifva alla andra smärtor små och lindriga vid jemförelsen. Elfrida hade redan öfverstått kulminationen; aldrig mera kunde förtviflan med döfvande styrka bemäktiga sig hennes själ. Då hon vridit om nyckeln i låset till Williams rum steg hon in med fasta steg och gick rakt fram, Likväl erfor hon en smärtsam känsla,