Aftonbladet – 5 september 1872, sida 2

SE sin hustru. Så snart de uppnått England ade han återfallit i sina gamla vanor, sökt sina nöjen på egen hand och nästan förgäit de anspråk man vanligen fäster på en ikta man. Han hade tyckt det vara nog ym hans hustru under hans frånvaro hade hus och hem, hästar och vagn till sin disposition samt fullt upp af penningar. Han ansåg henne alltid för barnslig, att i något Afseende rådföra sig med, och utan att nåsonsin göra sig mödan utforska om hon var ett barn eller icke, behandlade han henne alltid som ett sådant. Hon var ju så ung, så enkel, oerfaren och oskuldsfull, alla dessa egenskaper som han till att börja med fann så förtjusande. Han uppdrog en jemförelse mellan den dag han såg henne på Malta — i ungdomens och skönhetens hela ofördunklade glans — med den han såg henne sist, blek, mager, tärd och sorgsen. Hvar var nu denna sprittande glädtighet, som eldade alla, hvilka sågo den, hvar dessa klingande skrattsalvor, så smittsamt muntra, att alla som hörde dem måste instämma deri? Borta, försvunna och med dem det skalkaktiga smålöjet, den ungdomliga friskheten. Hvad hade väl röfvat bort dem? Kärleken till George Treherne? Nej, re dan innan hon intogs af den känslan, började hon att vissna bort. Hennes aftynande begynte med hennes äktenskap. Hon hade ju allt ifrån första stund erkänt att hon icke älskade William — och likväl hade han ej det minsta försökt att vinna hennes kärlek, icke förebyggt att någon annar kunde göra det. Huru gränslöst hon måste hafva lidit innan han slet ur hennes hjerta den hemlighet, som sedan skilde dem åt! Han drog sig nu till minnes hennes stän diga sjuklighet, vemod och lugna undergif venhet, hennes tålamod och milda undfal