k af regeringens yttrande om sanktionssi rvägrandet och uppehåller sig härvid äfven k d den vigt, regeringen i detta sitt utlå h nde lägger derpå att någon förändring iln naktförhållandet mellan statsmakterna icke n r inträffa, likasom om detta vore det enda, h lt annat öfvervägande, som en samvets-ls rann regering har att taga i betraktande,lb är det gäller landets och folkets framtid. d Är det utsigt till, att regeringen kan vinnaja ågot i makt genom förändringen? Eller ärjt et utsigt till, att storthinget kan vinna nå-n ot i makt genom den? — det är frågan!!f im landet och folket vinner eller förlorara erigenom — det är icke frågan! Vi ba,l2 ttrar förf., inbillat oss, att för en konsti-( utionel regering måste just denna sist-la ämnda fråga framställa sig såsom det prin-Is ipala, frågan om maktfördelningen der-l1 mot såsom en jemförelsevis underordnad.s Vi hylla den tron, att en regering som upp-1 attar sin ställning på det sättet, tjenar både l: conung och folk bäst. Hon gör konungenl: ch den verkställande makten, hvilken re-l: ;resenteras i konungens person, en mycket! lålig tjenst genom att bibringa folket den öreställningen, att de rättigheter, som denna statsmakt besitter, stå hindrandej i vägen ör de politiska framstegen. Blir denna föreställning inpräntad hos folket, så mäste ju verkan deraf ofelbart bli den, att folket skall önska att, om möjligt, bli qvitt detta binder. Har den norska regeringen betänkt, hvilket ansvar hon ådrager sig mot konung och folk genom att ställa förhållandet mellan konungamakt och folkmakt i en sådan dager ? Det har af regeringens vänner blifvit antydt, att det var en orimlighet att lägga så stor vigt på sanktiensvägran, då den. ju blott var liktydig med ett uppskof. Detta kan dock nu mer icke anföras, sedan regeringens yttrande i saken kommit i dagen. Ty af detta visar sig klart, att regeringens flertal har intagit en rent af fiendtligt ställning till saken. Desse medlemmar af regeringen ha icke begärt uppskof med saken, på det att folkets vilja under tiden skulle kunna erfarås genom nya val, utan de ha försökt ställa så till, att minst ännt en valperiod måste förflyta, innan de å nyo skulle kunna bli betungade med denna sak. De ha följaktligen försatt nationens representanter i det nödtvånget, att de blott ha valet mellan i er er fo om Sör att tvinga sakeil fram genom dessa regeringsmedlemmars aflägsnande elier ätt öf vergifva den för en längre framtid. Detta är icke allenast en fiendtlig hållning mot saken, utan det tager sig äfven ut såsom ett fiendtligt förhållande till storthinget. At dåligt gry mäste storthinget ha varit, om det hade låtit denna handske ligga, ttan att taga upp den. Det är icke den enda, som regeringen kastat åt det. De båda senaste årens storthingshistoria bjuder på en hel rad af utmaningar och tålamodsprof,.som stor thinget har Varit underkastadt från den verkställande maktens sida. Detta är så mycket mer öfverraskande, som storthinget icke har gifvit den aflägsnaste anledning dertill, utan tvärtom vid dessa anlopp från regeringens sida visat en långmodighet, som kanske till och med har gått alltför långt Om regeringen formligen hade lagt an på att mana fram en brytning med storthinget I kunde hon icke ha burit sig annorlunda åt län hon har gjort. Den har också slutligel kommit; ty adress-saken är en brytning — len ohjelplig brytning, väl icke mellan stor Ithinget och den verkställande makten, me; Imellan storthinget och den nuvarande re geringen. Efter att derpå närmare ha omnämnt e) lat de åtgärder, genom hvilka regeringo Iframtvingat denna brytning — de uppre Ipade prolongationsvägringarna — fråga förf. till slut, huru något sådant kan h: fallit henne in. Hurw, frågar han, ä det möjligt, att män i denna ställning kunn göra så fullkomliga missgrepp, gå så blind till väga? Härpå kunna vi intet svar gifva Begripe det den som kan — vi begripa de icke. Det enda, som vi begripa, är, at detta meningslösa virrvarr måste ha ett slu och det enda rimliga slut, som vi kunna derpå, är att vår nuvarande regering aflöse af en ny. ENNEDETRSESTESONISREE ANA