Aftonbladet – 4 september 1872, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Astronomiskt. För ej länge sedan ingick från Frankrike den underrättelsen, att mategaatikern och astronomen Delaunay drankaat vid Öherbourg, Den aflidne har blånd annat gjort sig namnkunnig genom sina beräkningar af tidens längd, hvarför vi i korthet här vilja redogöra: Som bekant är, finnes icke något ur, hvilket går fullkomligt noggrannt, utan hvarje tidmätare måste beständigt rättas af astronomprna efter himlakropparnes rörelser. Så är jordens vridning kring dess axel tjenlig söm en alltid konst-; ch utgö jon n vant tidSå a Tin seent! za och enda snormalrätt? .u sjelfva detta ur fullkomligt TUDDA vi lita på, att jorden under sin vridning kring axeln icke stundom. går fortare eller långsammare-, eller att denna rörelse aldrig har varit annorlunda än nu? Den store Laplace, hvilken framför hvarje annan har varit mästare iteorien om himlakroppar nes rörelser, undersökte med största sorgfällighet denna fråga och genom att jemföra fenomenen på himlen under Hipparent tid med dem, som numera kunna iakttagas, kom han till den slutsatsen, att detta normalur åtminstone under ett par årtusenden har bevarat sin gång oförändrad. Denna åsigt antogs under en lång tid såsom välgrundad. men i våra dagar har man kommit under fund med, att ett litet fel förekommit i beräkningen. Först fann nemligen den noggranne Hansen i Gotha, att månen beständigt går fortare kring jorden, så att en månmånad alltjemt blir något ortare, hvilket man dock ej må förstå annorlunda, än att troligen några millioner år måste förflyta, innan månens lopp blir så mycket hastifre att personer i allmänhet kunna märka det. ör att förklara orsaken till detta fenomen uppställde Delaunay år 1865 en helt ny lära: detär alls icke månen, som går fortare, utan jordens axelvridning blir långsammare; normaluret går efterhand mer och mer för sakta, i följd hvaraf månen synes gå fortare, ehuru han alltid går lika fort, då måttet för dess fart, d. v. s. då våra dagar, timmar, minuter och sekunder förlängas. Huru öfverraskande Delaunays påstående än i början förekom, öfvertygades man dock snart om, att det kunde och måste vara riktigt, Det blef också genom nyare och noggranna undersökninfar kändt, att Laplaces slutresultat angående agens oförändrade längd sedan den första historiska solförmörkelsen var något otillfredsställande. Skilnaden? utgjorde visserligen icke mera än en