Aftonbladet – 4 september 1872, sida 3

NE KI råga om två till tre årtusenden, ökar den sig dock och kan alltid spåras af astronomerna. Frågan blifver då den: hvad är orsaken till jordens långsammare vridning? Delaunay har besvarat den genom att hänvisa till ebb och flod. Månen framkallar ju städse denna hafvens rörelse, och tidvattnets böljor, hvilka med ofantlig kraft tryckas mot kusterna, drifvas alltid i motsatt riktning mot jordens vridning kring dess axel, hvaraf hon naturligtvis blir utsatt för en viss fördröjning i sin axelrörelse. . Det är sannolikt, att jorden i ersättning blir allt mera afkyld och tätare, samt att hon med mindre kubikinnehåll skall röra sig hastigare. Det ena kan således under tidernas lopp SPP: väga det andra till tröst för de menniskor, hvilka möjligen kunna oroa sig genom tanken på, att månens inflytande på hafvens ebb och flod småningom gör dagen allt längre. Men den bästa trösten i detta afseende ligger dock i den öfvertygelsen, att det hela förändras så öfvermåttan lån samt, att det nuvarande slägtet skall vara alldeles bortglömdt af jordens invånare i den oberäkneligt aflägsna framtid, då månens större hastighet eller jordens långsammare rörelse blir märkbar för det stora antalet dödlige. — Alexander Dumas nyaste, ökända arbete LHomme:Femmehar skämtsamt efterbildats af Armand Gouzien i ett -dramatiskt utkast som är infördt i Courrier de France. Dramathar blott en akt och en scen och ej mer än sex ord. Scenen framställer det inre af ett borgerligt hus. När förhänget drages upp, spelar orkestern några gladavisor, hvilka efter hand öfvergå i ett doft tremolo. Vid sufflörluckan sitta en ung fru och en ung man, hållande hvarhandra i hand och utbytande kärleksfulla blickar; de tala icke, men deras ögon tala för dem, 1 fonden öppnas en dörr; en man med en kappsäck i handen träder in. Hela hans utseende och hållning påminner om den föreställning om en äkta man, som älskarne pläga uppgöra i sin fantasi. Han ser på paret, öppnar en bok, som han snabbt genomläser ända till slutet, der de orden stå: Döda dem! Utan att säga ett ord öppnar han kappsäcken och laddar sin revolver. Derpå smyger han fram på tårna, tremolot i orkestern blir starkare och plötsligt smälla två skott. Den unga frun faller till höger, den unge mannen till venster och båda på ansigtet. Mannen åter sticker sin pistol och boken in igen och vänder med största lugn mot dörren. en han stannar tvärt, stirrar och slår sig för pannan. Han vänder om, man pissar, att han före sin bortgång än en gång vill se sina offer, han nalkas dem och vänder dem upp. Tremolot i orkestern tystnar, och nu framsäger mannen styckets sex ord: Fan anamma, jag har gått vilses. — Grof oärlighet af rikt folk. I franska tidningen Siecle läses följande under rubriken rättefänggärenden: För en månad sedan dömde korrektionsdomstolen i Pontoise till två års fängelse medlemmarne af två rika familjer, bosatta i Enghien. Då dessa åter togo i besittning sina villor, efter det preussarne afmarscherat, funno dessa rika egendomsegare i sina: villor, utom sina egna möbler. en mängd sådana, som de aldrig egt. Mairen hade befallt, att de främmande möblerna skulle föras till mairiet, men de nekade envist att utlemna denna mobilier, som. blifvit ditförd af fienden; de plundrade grannarne yrkade att få sina möbler tillbaka, och då de infunno: sig för detta ändamål, nekade makarne Masson dem inträde i villan. Slutligen visades de till ett vagnshus, der några illa medfarna möbler stodo och bland dem bad man dem välja, men i rummen i villan fingo de icke komma in, de voro låsta. Hr och fru Masson ville ovilkorligen behålla för sig allt hvad som var af värde. nder tiden hade fra Masson i hemlighet skickat till m:me Paillard i Montmorency, att af henne förvaras, ett präktigt skåp med spegelglas och hon lät också kläda om en dyrbar salongsmöbel. lj det de verkliga ceamne icke skulle kunna änna igen den. Här förelåg således en tydlig afsigt att behålla den mobilier, som fienden flyttat, för att göra så beqvämt som möjligt åt sig, från en och annan villa i grannskapet. En ur dersökning yrkades nu i denna affär och man kom. på spåren alla de skamliga manövrer, som de tilltalade haft för sig. för att få behålla som arf och eget hvad som tillhörde grannarne, hvilka till Jå köpet blifvit mycket värre bebandlade af fienden än makarne Masson. Hr ochfru Masson blefvo dömda till två års fängelse. Fru Paillard och hennes son, gift med fröken Masson, blefvo också dömda till fängelse, hon till 2 års och han till 15 månaders. Af de fyr, som dömdes till fängelse i denna sak, hafva blott tre rg till högre domstol; hr Masson bar ej gjort det derför, att han efter domens afkunnande blifvit vansinnig. Fru Masson, som Inför domstolen i Pontoise åtog sig ensam hela ansvaret, för att rädda familjens medlemmar, kastar nu allt ansvar på sin Ra som genom sitt vansinne ej kan åläggas strait. Öfverdomstolen mildrade straffet för fru Masson till ett års, för fru Paillard till6 månaders och ör sonen till 3 månaders fingalae, — Ett dåligt skimt. 1 förra veckan, Bberättar Pariser-Figaro, firades ett bröllop i staden A. En commis vid namn Crampin äktade den adertonåriga Annette R., som vid späda år förlorade sina föräldrar och som upptogs till eget barn af en nyligen afliden pA rest. Oak. tadt Annette var förtjusande och hade 50.000 francs i hemgift, såg Crampin sorgsen utdå han pick uttfrån kyrkan, ty några af hans vänner ade, när han omtalade för dem sitt förestående giftermål, rynkat på näsan, men icke velat bestämdt uttala sig om anledningen dertill. Möyka tankar föro genom hans hufvud ech för att förjaga dem drack han dugtigt, så att han vid midnattstid var bergaad. Då skulle brudparet gå in i bradkammaren. Bruden gick först in och släckte ljuset Crampin kom in i det mörka rummet, letade efter svafvelstickor för att tända ljus, men plötsligt prasslade det bakom sängomhänget och en stor fgur, insvept i ett lakan; utan hufynd och med en lykta I handen, trädde fram. Örampin uppgaf ett rop, bruden skälfåe af räddsla och begge blefvo nu vitne till följande uppträde. Tre andra, likaledes hvitklädda skepnader, som höllo sina hufvnden I händerna, trädde nu fram. De ställdo sig kring Annette och. Crampin och började tala. e hade, sade de, Plufvit halshuggne af brudens farfar. Dora utförda de en rys! i dans, hvarunder de astade sina hufvuden i luften som bollar och togo dem med händerna igen. Slutligen försvunno de genom dörren i en mörk gång, efter att der för innan ha lagt sing hufvuden för brudarets fötter. Bruden tillstod nu, att hennes arfar valt skarprättare, hvilket meddelande gjorde ett sådant intryck på Crampin, att han svimmade. Då han kom till sans igen, flydde han ur huset och staden. Vid den af polisen företagna undersökningen kom i dagen, att de fyra guillotinerade voro Crampins vänner, som å något sätt fått vera att bruden härstammade rån SN skarprättarefamilj. Hufvudena, som de hållit I händerna, voro — meloner. — En talträngd herre. Staden Belfast iEngland har, enligt hvad nedanstående ur en engelsk tidning hemtada natis synes gifva vid handen, bland sina talare en man hvilken verkligen tycks vara alldeles ojemförlig i ett afseende, nemligen talträngdhet: Det var på stadsfullmäktiges sam. lingsram i En mr Rea hadg. hällit tal i två timmar rörande en I atj Sräfva an je. mar men Or att ER GC DAR Ak SYälva Mypps