Aftonbladet – 3 september 1872, sida 2

Sanningen, sålunda framställd, grep honon vida mera och påtvang honom insigten on hans egen felaktighet mycket kraftigare är någonting annat kunde hafva gjort. Erin ringen om det samtal han nere uti klyftar haft med guiden rann honom äfven i tan karne. Skulle han kanske lära sig sin: pligter af en bondpojke och några lättsin niga ungkarlar? Konversationen deruti fort for och han kunde ej afvända sin uppmärk samhet derifrån. Jag kan inte inse, Pomfret, började Stirlings röst, hvarför hela ditt nöje skal gå förloradt för den der egennyttiga men niskans skull. Vi hafva ju från början al drig bedt honom följa med oss, och att res: tillsammans med den som aldrig kan lämp: sig efter andra, utan alltid skall ha sir egen vilja, den må nu vara aldrig så galen det blir till slut odrägligt; Kom du mec oss och öfverlemna honom i doktorns och värdshusvärdens händer, de gifva honom nog den tillsyn som erfordras. Om vi inte res: snart, så går sommaren till ända, utan at vi hunnit med att besöka hälften af de stäl len vi ämnat och en sådan uppoffring tyc ker jag är onödig. Om jag inte trodde det skulle bli någo allvarsamt, började Pomfret. Nonsens, inte dör han, derför behöfve: du ej oroa dig. Om sjukdomen blir allvar sam, vore det just ett rättvist straff fö hans dumma envishet. För min del tycke; jag att några veckors sängliggande me rheumatisk verk skall göra honom utmärk godt och ge honom tid till ånger. Stirling brast ut i ett skratt, i hvilket de andre in stämde. Det är mindre af deltagande för honom återtog Pomfret, som jag skulle stanna, är derföre, att jag tror jag knappast skulle