Aftonbladet – 3 september 1872, sida 2

sort sitt hjerta till någon annan. Inte deröre att hon ej nu älskar mig,-monsieur, illade han ifrigt, rädd att William ett ögon: olick skulle betvifla hans hustrus trohet. Qvinnan älskar vanligen den, af hvilken hon blir varmt älskad; men Susette är så ang och derföre känner jag det som ett stort ansvar. , Jag beklagar, att du tog det på dig så tidigt, anmärkte hans åhörare, Åck nej, monsieur! återtog ynglingen; det är en kär börda, ty det är ej svårt att underhålla en qvinnas kärlek, och det änns ingenting i verlden, som kan jemföras med lyckan att ega den. Men tyst, monsienr, jag hör ljudet af röster och fotsteg ofvanför, kamraterna komma tillbaka — — courage, monsieur! Vi skola snart vara befriade ur denna håla. Denna efterlängtade underrättelse -bestyrktes genom-den andra gnidens meddelande, att han såg den ankommande hjelpen. Några minuter förflöto under ängsligt lyssnande efter de sig raskt närmande fotstegen. Slutligen hörde de Pomfrets vänliga röst; han hade nemligen envisats att, oaktadt köld och trötthet, sjelf Btfölja dem, för att vara med om befrielsen. Lanternor sänktes i den mörka hålan och rep firades ned, och med sex handfasta karlars tillhjelp befunno de sig snart åter på fast mark, Dels till följd af den minnesbeta de fått, dels till följd af det tilltagande mörkret, som ytterligare försvårade nedstigandet, företogo de det med dubbel försigtighet. Då William Treherne började gå, märkte han att han icke .som han trott, fullkomligt oskadd sluppit ur denna fara. Alla ben i hans kropp värkte, och för Hvarje steg han Fa kände han en tilltagande smärta i leerna,